Blå havet viskar andas

Det är någonting som inte stämmer. Jag måste erkänna mig själv sentimental för en stund. När allting egentligen står helt rätt till, och har gjort det i åratal, ja varför är gråten nära mest hela tiden? Ett sorgsligt ord, en sekvens i någon film och tårarna rinner, sakta och tyst utan orsak. Vet inte varför, måste ju bära på någonting, kanske någon sorts sorg. Trodde jag gjort upp med alla de tvivel jag haft på mitt leverne men det är någonting som stör mig.

Börjar tänka på de där problemen i faserna i livet man måste gå igenom för att kunna gå stärkt vidare. Det här är något sådant. Jag minns inte vem det var som hävdade denna tes. Det är Britts fel. Britt talade hellre om Barnen i Bullerbyn, guldklimpar och fåglar. Britt förstörde julen för mig en gång, i år ska jag inte fira jul.

Det blir svårt, alla de man talar med om de här sakerna försvinner, till andra länder eller in i någon flaska. Jag borde inte vara kvar här, var nu en tanke som dök upp i mitt huvud och snabbt omsattes i bokstäver. Det är en tanke jag inte tänkt sen alla började lämna men den är sann. Jag har ingenting att hämta här. Det är då man söker sig tillbaka, i nostalgitrippar, minnen, som inte längre är annat, än minnen. Man kan inte göra det igen.

Men man får stå sitt kast, jag valde att sätta mig själv on hold. Det får gå, kanske finns det något värdigt i tårarna som faller. Något outgrundligt. Det tilltalar mig.