Blå havet viskar andas

På Trollhättans station är det svart. Svensk småstad dränkt i evig natt. Den kom tidigt och svärtan mulllrar över en tom perrong. En rad. Om och om igen. Det är ont om ärliga människor. Du är säkert inte en av dem. Dras mot oron och märker hur mitt kroppsspråk bli allt mer ryckligt. Oroligt. Svärtan stannar inte vid mitt skal. Fyller i med fler rader. Mänskligheten som drog. Som ett nervgift jag nu ser effekterna av, efter ett långt missbruk. Den spretiga korpen som tog för mycket. För många. Nu ensam i den natt som inte ser något slut.

 

Jag borde lärt mig, lärt mig för längesedan. Att inte leva med känslorna utanpå, de som ingen tycks se. Att inte se varje människa som slår på den punkt jag vet jag vill få slagen som ett uppåtrus. Jag hamnar här varje gång. Är mästare på signalerna på när kranen ska stängas. Bortom min kontroll. Samma känsla, ny stad. Piteå, Rom, Göteborg. Svärtan har kommit till Trollhättan.

 

Huvudet före. Planer bortom detta liv. Kärleken är sådan, för mig. Pandoras ask. Stormens öga. En drog jag överdoserar varje gång tillgång finns. Tre dagar, tre möten, tre goda sår. Där står en mur. Sedan mullrar undergångstrummorna nere i det svarta. Jag måste sluta. Sluta med spelet, med oärligheten, med huvudet före. Balansera upp svärtan. Sluta falla. Sluta hamna här.

Jag behövde verkligen en storm ikväll. Behövde oreda, behövde kaos. Av så många olika anledningar. Något som slet, tjöt och omdanade. Ett kaos att vandra omkring i, inte låta bräcka en. Att stå emot. Av högst personliga skäl. Dem börjar bli många, skälen att skingra med en dånande storm.  En totalt egocentrisk och ateistisk syndaflod med förödande kraft.

 

Nu fick jag sköna, fullständigt normala höstvindar och av upphaussad rädsla tomma gator. En egen stad. Helt utan prövning av motståndsdugligheten. Av renheten i känslorna, av staden, av träden, av krisberedskapen. Av mig själv. Och tillvaron gnager på, som insekter under barken.

 

Allt ska omdanas, omprövas i kaos. Väntar fortfarande på Stormen.

Marken ruttnar under fattigsverige. Mannen som skulle ge sitt liv för bakverket på insidan. Av konditoriets fönster och på andra sidan gapet. De desperata lapparna med unga som vill bo. Utan ett telefonnummer taget. Kön utanför bolaget kvart i tio när regnet inte kan komma närmre. Den uppgivenhet bland dem som vet att de inte har någon bättre stans att vara än här, väntandes på att dörrarna ska öppnas. Halvcirkeln av bänkar tjugo meter bort. Stiligt klädda män och kvinnor i övre medelåldern som med långa plasthandskar letar något pantvärt i centrums sopkorgar en tisdag vid halv fem. Den unga tiggaren utanför Tempo, timme ut och timme in i en huvtröja på ett stadsdelstorg långt från folkströmmarna. Han som åker de längsta spårvagnslinjerna ändhållplats till ändhållplats utan giltigt färdbevis för att allt saknas. Ungkarlshotellen, hororna i en kal lägenhet där de inte bor. Pensiönärerna som samlar kuponger på bordet utanför innan de kan börja handla. Studenterna som läser för att överleva en termin till. De osynliga som städar Avenyns cafeer innan första vagnen börjat gå. De på de billigaste nattbussarna genom sovande städer mellan hem och betalt skitgöra annanstans. 

 

Kan inte möta deras blick. Den förhatliga medelklassens kollektiva skam i bröstet. En fot minns deras steg, den andra betalar för att glömma. På väg uppåt, utan väg in men slutar aldrig försöka. Och duvorna mår bra. Utan att någon matar dem på osopade gator. I ett paradis för dem som lever på andras otillräcklighet. 

Orden kommer när rutinerna kryper så nära att de skrämmer. Äter upp allt. Får mig att vackla. Orden lugnar som de gjort i en evighet. Så enkelt är det. Mina räddare och mina förgörare. Så enkelt är det med. Så många tankar som försvunnit då orden inte fastnat, så många gropar som undvikits i en instrumental livsmelodi. Tills nu.

 

Hungern är borta. Imorgon tillbaka till listorna, min stol och min stationära dator. Listor och grafer ska göra någonting begripligt medan allt jag kan tänka på inte är det. Alls. Vill bara inte ha smakerna som bjuds. Finns ingen ilska eller sorg i det. I metavärlden tappar verklighetens föda mening. Allt är bara en doft av någonting annat. Som om ett liv levdes om ett annat liv. En karaktär på en avsides scen och ett sidan av-perspektiv.

 

Flykten är sedan länge avskriven. Flygplanen hänger stilla som nålade vid kupan över mig. Det är i myllan och dimman runt om mig som melodierna ska få ord. I min direkta närhet. Det är lika mycket en vision som ett löfte. Jag vet.

 

Undergången mullrade aldrig så högt som när den var som längst bort. Utan fallhöjd, men med en längtan om att hellre falla fritt än att sitta stilla då varken vingar eller trappor bar uppåt. Nu är allting tyst. Undergången är inte närmare nu, inte alls här. Alla ska leva för alltid, allt är oändligt. Och allt är bara oändlig slätt och ingenting varken faller eller stiger.