Det som aldrig blev
Jag behövde verkligen en storm ikväll. Behövde oreda, behövde kaos. Av så många olika anledningar. Något som slet, tjöt och omdanade. Ett kaos att vandra omkring i, inte låta bräcka en. Att stå emot. Av högst personliga skäl. Dem börjar bli många, skälen att skingra med en dånande storm. En totalt egocentrisk och ateistisk syndaflod med förödande kraft.
Nu fick jag sköna, fullständigt normala höstvindar och av upphaussad rädsla tomma gator. En egen stad. Helt utan prövning av motståndsdugligheten. Av renheten i känslorna, av staden, av träden, av krisberedskapen. Av mig själv. Och tillvaron gnager på, som insekter under barken.
Allt ska omdanas, omprövas i kaos. Väntar fortfarande på Stormen.
Kommentarer
Trackback