Blå havet viskar andas

Orden kommer när rutinerna kryper så nära att de skrämmer. Äter upp allt. Får mig att vackla. Orden lugnar som de gjort i en evighet. Så enkelt är det. Mina räddare och mina förgörare. Så enkelt är det med. Så många tankar som försvunnit då orden inte fastnat, så många gropar som undvikits i en instrumental livsmelodi. Tills nu.

 

Hungern är borta. Imorgon tillbaka till listorna, min stol och min stationära dator. Listor och grafer ska göra någonting begripligt medan allt jag kan tänka på inte är det. Alls. Vill bara inte ha smakerna som bjuds. Finns ingen ilska eller sorg i det. I metavärlden tappar verklighetens föda mening. Allt är bara en doft av någonting annat. Som om ett liv levdes om ett annat liv. En karaktär på en avsides scen och ett sidan av-perspektiv.

 

Flykten är sedan länge avskriven. Flygplanen hänger stilla som nålade vid kupan över mig. Det är i myllan och dimman runt om mig som melodierna ska få ord. I min direkta närhet. Det är lika mycket en vision som ett löfte. Jag vet.

 

Undergången mullrade aldrig så högt som när den var som längst bort. Utan fallhöjd, men med en längtan om att hellre falla fritt än att sitta stilla då varken vingar eller trappor bar uppåt. Nu är allting tyst. Undergången är inte närmare nu, inte alls här. Alla ska leva för alltid, allt är oändligt. Och allt är bara oändlig slätt och ingenting varken faller eller stiger.