Nästa station
På Trollhättans station är det svart. Svensk småstad dränkt i evig natt. Den kom tidigt och svärtan mulllrar över en tom perrong. En rad. Om och om igen. Det är ont om ärliga människor. Du är säkert inte en av dem. Dras mot oron och märker hur mitt kroppsspråk bli allt mer ryckligt. Oroligt. Svärtan stannar inte vid mitt skal. Fyller i med fler rader. Mänskligheten som drog. Som ett nervgift jag nu ser effekterna av, efter ett långt missbruk. Den spretiga korpen som tog för mycket. För många. Nu ensam i den natt som inte ser något slut.
Jag borde lärt mig, lärt mig för längesedan. Att inte leva med känslorna utanpå, de som ingen tycks se. Att inte se varje människa som slår på den punkt jag vet jag vill få slagen som ett uppåtrus. Jag hamnar här varje gång. Är mästare på signalerna på när kranen ska stängas. Bortom min kontroll. Samma känsla, ny stad. Piteå, Rom, Göteborg. Svärtan har kommit till Trollhättan.
Huvudet före. Planer bortom detta liv. Kärleken är sådan, för mig. Pandoras ask. Stormens öga. En drog jag överdoserar varje gång tillgång finns. Tre dagar, tre möten, tre goda sår. Där står en mur. Sedan mullrar undergångstrummorna nere i det svarta. Jag måste sluta. Sluta med spelet, med oärligheten, med huvudet före. Balansera upp svärtan. Sluta falla. Sluta hamna här.
Kommentarer
Trackback