Ögon ser, hjärnor förstår, allt annat har inget organ
Marken ruttnar under fattigsverige. Mannen som skulle ge sitt liv för bakverket på insidan. Av konditoriets fönster och på andra sidan gapet. De desperata lapparna med unga som vill bo. Utan ett telefonnummer taget. Kön utanför bolaget kvart i tio när regnet inte kan komma närmre. Den uppgivenhet bland dem som vet att de inte har någon bättre stans att vara än här, väntandes på att dörrarna ska öppnas. Halvcirkeln av bänkar tjugo meter bort. Stiligt klädda män och kvinnor i övre medelåldern som med långa plasthandskar letar något pantvärt i centrums sopkorgar en tisdag vid halv fem. Den unga tiggaren utanför Tempo, timme ut och timme in i en huvtröja på ett stadsdelstorg långt från folkströmmarna. Han som åker de längsta spårvagnslinjerna ändhållplats till ändhållplats utan giltigt färdbevis för att allt saknas. Ungkarlshotellen, hororna i en kal lägenhet där de inte bor. Pensiönärerna som samlar kuponger på bordet utanför innan de kan börja handla. Studenterna som läser för att överleva en termin till. De osynliga som städar Avenyns cafeer innan första vagnen börjat gå. De på de billigaste nattbussarna genom sovande städer mellan hem och betalt skitgöra annanstans.
Kan inte möta deras blick. Den förhatliga medelklassens kollektiva skam i bröstet. En fot minns deras steg, den andra betalar för att glömma. På väg uppåt, utan väg in men slutar aldrig försöka. Och duvorna mår bra. Utan att någon matar dem på osopade gator. I ett paradis för dem som lever på andras otillräcklighet.
Kommentarer
Trackback