Att känna ingenting
Får inte ihop ett och ett till sömn just nu. Det regnar. Allt är lite skakigt, har varit det ett par dagar. Tänkte just att min rastlöshet och oro inte är materialistisk, inte har med längtan till någon annan plats att göra. I alla fall ingen verklig plats. Det finns ingen fast punkt som skulle få det att gå ihop. Tanken går runt, gnager, gör det hela ännu svårare. Egentligen. Ändå längtar jag efter att få åka tåg. I regnet. Har gjort det ett par dagar nu. När det stått lite still, inte visat sig någon mening. Kanske i tron att jag ska visa mig själv fel, att det kommer kännas lugnare när jag kommer fram. Någon annanstans. Som efter ett par öl. Eller en lugn natts sömn. Fast det egentligen är samma sak om och om igen, självbedrägeri.
Men följande tanke då, den givna följdfrågan. För det blir ju inte lättare om inte spår av järn, perronger, väska över axeln lindrar. Diffusa lösningar ger diffusa svar. Så är det ju. Lite skönt med regn, lite skönt med aldrig tyst. Men ett och ett går inte ihop till ro inatt.
En liten sak om brev
Det här med att läsa gamla brev när man vet hur det blev. Eller inte alls vet hur det blev med någonting, egentligen. Det måste vara ungefär som att torka sår med moln. På ett sätt kan jag vara glad att jag sprarat allt från så många episoder i mitt liv. Från den där småpretentiösa brevväxlingen med hon jag nog tyckte om som jag gärna hade hört från fortfarande, till den lilla lappen med ditt telefonnummer på som jag fick efter första natten vi mötts för att jag hade slut med batterier på min telefon. Konstverk till gratulationer på olika bemärkelsedagar. Hälsningar i böcker. Allt är så vackert vemodigt. Som de tussigaste molnen i sår som aldrig kommer gå igen helt, alltid kommer ömma om vintern.
Det är bara ett som fortfarande inte gör mig varm att läsa. Inte helt. Det där du kort nämner kärlek på en avriven sida. Där du vet hur du tidigare gjort men nu ska lyssna mer på hjärtat. Antar att det inte var till min fördel till slut. Men det är något väldigt rapsodiskt över just den biten papper, så ärligt som ett brev kan bli. Därför blir det svårt att läsa det nu, nu när man vet hur allting blev. Ett sådant alldeles ärligt brev förtjänade en bättre historia. Eller kanske tycker jag att det var vi som förtjänade en bättre historia.
En sak till: Hur mycket jag än förändras, flyttar, förtränger, så säger de här breven och minnena någonting om var jag kommer ifrån. Adresserna på båda sidorna kan inte ljuga. De förblir viktiga, även om inte alla sår läker helt så finns där en värme där som dessa sår behöver. Den som inte förstår det vet ingenting om sår. Eller brev.
Baccus
Du och din poesi. Du och ditt liv. Sådana killar som du. Var det ödet som valde dig eller du som valde det?
Het smuts på mörka turistminnnen
Läser en obehaglig bok. Av Per Hagman, som mer och mer liknar det närmaste jag kommer en litterär husgud. För några månader sedan fick "Vänner för livet" mig att tro igen, fick lite ljus att lysa in där det inte varit så mycket av det det senaste halvåret. Och så "Oskulder kysser". Den hade mig naglad på det obehagligaste av sätt. Och avslutas där, dit jag i tankar aldrig tänkt återvända. För chock och panik i kvarteren kring Termini det kan jag. Bland uteliggarna, småtjuvarna, zigenarna och den allmänna smutsen kring detta kollektivtrafikpalats har jag haft ont. Fått ont. I kvarteren där bakom har jag kedjerökt i tio dagar i sträck och tappat mig själv totalt för någon annan. Då läste jag "En dag" som hon tipsat mig om. Nu avslutas "Oskulder kysser" på det mest obehagliga och ofärdiga sätt på denna plats på min mörka skala. Flimrande bilder av det oroliga myllret, det där internetcafét och oron. Framförallt den överhängande oron över hela platsen. Får nog leva med de bilderna ett par dagar. Som en direktlänk, en stråle, av svärta mellan Gamlestan och Termini.
Jag önskar allra innerligast att det just ikväll händer något vackert på Termini. Ett ödesbestämt möte, en positiv livsomsvängning eller bara ett uns av medmänsklighet. Det behöver min mörka plats. Det behöver jag.
Skisser för gårdagen
Det är för mycket grubblerier igen. Om hjärtat, välbefinnandet och tiden som går. Det regnar gråtmilt mot mitt fönster, sömnen är någon annanstans. Jag vet inte om det är ensamheten eller flersamheten som stör mig mest. Jag har båda delarna. Eremithjärtat sårar. Igen och igen och igen. Utan at vilja det, utan att mena det gör det människor illa. Spårvagnsturer är som avbrott i smärta, som små passager mellan dimensioner. Därifrån tar eremithjärtat nummer 11. Eller 7.
Ingenting blir längre nytt. De första, alla första som eremithjärtat känner, har gått sin väg. Ingen naivromantik kvar. Inga tvåmansföreställningar. Inga ögon som värmer en hel lokal. Det är känslan och tiden går. Hotet av att förbli, bli en stenstod, rädslan för att vara en parentes i det hedoniska, det oprövade. På räcket däremellan går vi balansgång. Eller ska.
Så länge har politiken blivit ett självändamål. Precis som musiken inte fick bli, om ni minns. Jag söker efter allt lägre former av umgängesnivå, sammanhang. Där självändamålen inte blockerar det behövda. Inte gör tabu. Må det vara förruttnat och unket. Simpelt och enfaldigt.
Det behövda står över det skissat rätta. Av alla. Förnuftet ska lösa knutarna till slut.