Blå havet viskar andas

Läser en obehaglig bok. Av Per Hagman, som mer och mer liknar det närmaste jag kommer en litterär husgud. För några månader sedan fick "Vänner för livet" mig att tro igen, fick lite ljus att lysa in där det inte varit så mycket av det det senaste halvåret. Och så "Oskulder kysser". Den hade mig naglad på det obehagligaste av sätt. Och avslutas där, dit jag i tankar aldrig tänkt återvända. För chock och panik i kvarteren kring Termini det kan jag. Bland uteliggarna, småtjuvarna, zigenarna och den allmänna smutsen kring detta kollektivtrafikpalats har jag haft ont. Fått ont. I kvarteren där bakom har jag kedjerökt i tio dagar i sträck och tappat mig själv totalt för någon annan. Då läste jag "En dag" som hon tipsat mig om. Nu avslutas "Oskulder kysser" på det mest obehagliga och ofärdiga sätt på denna plats på min mörka skala. Flimrande bilder av det oroliga myllret, det där internetcafét och oron. Framförallt den överhängande oron över hela platsen. Får nog leva med de bilderna ett par dagar. Som en direktlänk, en stråle, av svärta mellan Gamlestan och Termini.