En liten sak om brev
Det här med att läsa gamla brev när man vet hur det blev. Eller inte alls vet hur det blev med någonting, egentligen. Det måste vara ungefär som att torka sår med moln. På ett sätt kan jag vara glad att jag sprarat allt från så många episoder i mitt liv. Från den där småpretentiösa brevväxlingen med hon jag nog tyckte om som jag gärna hade hört från fortfarande, till den lilla lappen med ditt telefonnummer på som jag fick efter första natten vi mötts för att jag hade slut med batterier på min telefon. Konstverk till gratulationer på olika bemärkelsedagar. Hälsningar i böcker. Allt är så vackert vemodigt. Som de tussigaste molnen i sår som aldrig kommer gå igen helt, alltid kommer ömma om vintern.
Det är bara ett som fortfarande inte gör mig varm att läsa. Inte helt. Det där du kort nämner kärlek på en avriven sida. Där du vet hur du tidigare gjort men nu ska lyssna mer på hjärtat. Antar att det inte var till min fördel till slut. Men det är något väldigt rapsodiskt över just den biten papper, så ärligt som ett brev kan bli. Därför blir det svårt att läsa det nu, nu när man vet hur allting blev. Ett sådant alldeles ärligt brev förtjänade en bättre historia. Eller kanske tycker jag att det var vi som förtjänade en bättre historia.
En sak till: Hur mycket jag än förändras, flyttar, förtränger, så säger de här breven och minnena någonting om var jag kommer ifrån. Adresserna på båda sidorna kan inte ljuga. De förblir viktiga, även om inte alla sår läker helt så finns där en värme där som dessa sår behöver. Den som inte förstår det vet ingenting om sår. Eller brev.
Kommentarer
Trackback