Skisser för gårdagen
Det är för mycket grubblerier igen. Om hjärtat, välbefinnandet och tiden som går. Det regnar gråtmilt mot mitt fönster, sömnen är någon annanstans. Jag vet inte om det är ensamheten eller flersamheten som stör mig mest. Jag har båda delarna. Eremithjärtat sårar. Igen och igen och igen. Utan at vilja det, utan att mena det gör det människor illa. Spårvagnsturer är som avbrott i smärta, som små passager mellan dimensioner. Därifrån tar eremithjärtat nummer 11. Eller 7.
Ingenting blir längre nytt. De första, alla första som eremithjärtat känner, har gått sin väg. Ingen naivromantik kvar. Inga tvåmansföreställningar. Inga ögon som värmer en hel lokal. Det är känslan och tiden går. Hotet av att förbli, bli en stenstod, rädslan för att vara en parentes i det hedoniska, det oprövade. På räcket däremellan går vi balansgång. Eller ska.
Så länge har politiken blivit ett självändamål. Precis som musiken inte fick bli, om ni minns. Jag söker efter allt lägre former av umgängesnivå, sammanhang. Där självändamålen inte blockerar det behövda. Inte gör tabu. Må det vara förruttnat och unket. Simpelt och enfaldigt.
Det behövda står över det skissat rätta. Av alla. Förnuftet ska lösa knutarna till slut.
Kommentarer
Trackback