Blå havet viskar andas

Jag byter nära stående framtid en gång om dagen. Minst. Vet inte vad jag ska. Det är så svårt att bryta upp, inte för uppbrottets skulle den här gången utan för att någonting annat måste komma för att fylla upp det hål man kliver upp ur. Jag vill snabbspola till höst vid ett hav. Göra små nedslag där före och snabbspola med några givna personer. Höst vid ett hav. Ett riktigt. Tills dess går jag lina mellan galenskap och eufori.

Allt är så motsägelsefullt. Det är som snabbspolat slowmotion allt det här. Så många människor springer förbi och lämnar något litet. S och M väcker mig och kallar mig Tintin innan de går vidare i deras lyckliga rus. D tycker att vi ska ses och vill prata av sig om allt som hänt. Jag säger ja, men tycker inte allt är lika illa som D gör. Möter S på den vanliga platsen utan att det blir slentrian. Hon säger att man blir trött på att inte vara nöjd. Jag säger man vänjer sig och S skrattar till. G manar till miljöombyte och kärleksbarn innan han tar en cigarett med S (en annan som jag egentligen inte känner). I sitt kök står A och gör någonting jag vet inte vad. Jag är nära att knacka på men jag har ingen lust att prata.
Allt är bara små ögonblick, små helt vanliga.
M (den riktiga) pratar om kreativitet men har tråkigt. Det går inte ihop men det blir så lätt så. Det man vill föda föder helt enkelt motsatsen. T tittar på sport och vill nog egentligen inte prata. Säger vi hörs. B kommer hem till helgen men bara om det är fest. Jag festar för jag saknar honom. Funderar vad A gör. Det blir så långt mellan gångerna. Tänker på förgängligheten hos P, som hos en dimma.
Till slut tänker jag på T. Den just nu viktigare T som ler och talar förbi mig. Jag gör samma sak. Och allt är så mycket bättre än helt ok, om man bara lyfter blicken.

Är så less på alla metaforer. Har inga bilder eller liknelser att egentligen bjuda på och det känns bra, så bra. Allt jag har är på riktigt och rakt på. Tar en promenad. Ser bara saker som är vackra utan omskrivningar. Grårappade 40-talskåkar. En rosaskymnmande vårlovande himmel. Översnöade cyklar. Alla hur där man varit på fest. Alla dem där man kanske velat vara på fest. Och så röken. Genom mitt vardagsfönster flyter den som en diagonal evighetslinje av avgasvitt. Jag har aldrig tänk på den, före du sa att det är vackert och vi tittade en kväll. Det ger mig hopp att någon tycker det fula är vackert på håll. Ibland är det vackra det enkla, vare sig det är relationer på upp- eller nedgång, en stad man är på väg in eller ut ifrån eller bara fabriksrök.

Låt oss leva. Metaforer är för drömmar.

Och så kommer det en bra dag. Bara så där och jag tänker inte tacka för det. Inget monumentalt eller så, egentligen handlade det nog bara om att ett litet flyt infann sig. Paket med bilder av jazzorkestrar och första majdemonstrationer hittade rätt och filmen var fin och fick mig att tänka på hus i allmänhet igen. Längesen jag googlade hus, minsann. Att jobba kändes inte som ett tidsbestämt straff. Inga suckar. Ingen nattlängtan, bortlängtan. Ett litet flyt. Fast jag inte hittar någonstans att bo och allt det där. Något att se fram emot med. Kultur i centrum och en växande längtan. Det var längesen, längre sedan än husen. Båda två är ganska fint. Jag trivs faktiskt ganska bra när jag bara får vara mig själv. Konstig, nördig och neurotisk. Med lite flyt en dag kan jag och världen faktiskt samarbeta fast inte allt blev som jag hade tänkt mig. Och så bygger jag redan byggda hus i huvudet igen.

Vissa dagar känner jag mig som Snusmumriken fast i Mumindalen vintertid då de flesta sover. Andra bara som en ordkonstnär utan ord eller iver. Det blåser Doctor Shivago-snö runt mina fötter och jag tar inga omvägar. Ljusen gör att det aldrig blir mörkt, bara gult. Och alldeles tyst. Det är inte alltid så lätt att bara göra om, ändra kurs. Snön ligger djup och förädiskt vit på bergen runt dalen och orden behöver syresättas av vad som helst utanför tryggheten.  Precis som tidseror slår över årtionden så pågår 2009 fortfarande för mig. Precis som 2008 och 2007 och så vidare. Kalla mig långsint, men jag vill bara bli klar. Jag kommer aldrig bli klar, jag vet ju det. Kanske kommer jag snart ikapp, kanske inte i år, men sen. Det går ju att göra om och ändra kurs. Det kommer jag ju också göra, det vet jag med. För inte heller där blir jag nog någonsin klar. Jag tar åren med mig och kommer ikapp, ut ur den förrädiskt sovande dalen.