Blå havet viskar andas

Alla verkar köpa sig en stunds vila. Det är den rådande vinden jag känner, folk köper saker fast de inte borde. Det är nog jag som missförstått marknadsekonomin. De köper fina saker och är sedan aningen lyckligare än före.
Jag har inte köpt någonting på väldigt länge. Kanske är det därför jag inte är alldeles tipptopp.
Fast det är en farlig fälla att gå i, att bara finna lycka genom tingen man äger. Det vet alla men ändå går allt runt och högtider som jul klarar av att ta död på religiösa förtecken. Folk köper så fina saker, visar upp dem, tar kort på dem. Gör mig avundsjuk. Inte avundsjuk, nej, förundrad.
Idag köpte jag en avocado.
Det är lyx med salt.
Jag är inte fattig. Det är inte problemet. Jag skrev en önskelista förra veckan. För julen. Och så köpte jag glögg idag! Hur kunde jag glömma. Parentes.
På önskelistan stod gamla barnböcker och en fin kompass med. Några filmer. Ingenting av det där behöver jag egentligen på riktigt och jag vet att de absolut inte skulle göra mig lyckliga på det sätt jag tänker mig att alla ni är töntigt ohämmat glada över era inköp. Det handlar mer om att vara en i laget.
Att jämföra kvitton och fyndhalt. Att på varje tillställning visa upp något nytt plagg, att vid varje husbesök lägga märke till en ny detalj. Det är hur löjligt som helst.
Så banalt men det är så vi alla lever våra liv. Vi går halva liv och blir någonting som kan översättas i rena pengar för att kunna köpa saker som vi sedan hoppas ska göra oss glada. Där på vägen hittar vi massor av andra saker som tydligen gör en glad. En genomsnittsmänniska köper nog inte en bråkdel av alla saker han hade tänkt sig.
Och jag tror att om man frågar massa gamla människor ångrar de nog inte oköpta köp. Vill tro det.

Fast alla verkar så fint mysglada. Kanske är det jag som är naiv och borde köpa mig något konkret.
Typ. Typ, en borr.
Banal lycka till folket och lagtröjor och ryggdunkar på köpet. Sedan hittar vi väl en del annat som glädjer. Det är livet för de dollarslavar vi blivit.

Gick på maskerad som Bergman.
Tappade bort både honom och mig själv.
En jäkla massa ångest och dålig kosthållning senare har vi klarat oss genom den helgen.
Klarat är rätt ord. Fast det var ytterst trevligt.

Gamla skåp passar så bra ihop med gamla nycklar. Nötta runt om, i övrigt fint trä. I dem finns den gamla världen. Full av hemligheter och ömma tår att trampa på. En klocka går inte för åren har gått för fort. En låda sitter fast. En annan nyckel passar men ingenting av något värde finns där i. Brev jag inte vågar läsa. Glada bilder undanpackade och örngott med initialer.
Bakom rullgardinen med skogsmönster döljer sig ett par sameskor med spruckna sulor och en gammal radio.
Jag får den. Den fungerar inte och han ser inte det fina. Den är från hans tid och han behöver inte sukta. Som jag. Radion, en annan, går igång. En gammal men ändå ny, med FM. Knasstrig jazz passar lagom till de gamla väggarna och presentutgåvorna av böcker jag aldrig kommer läsa.
Finare ryggar än ord.
Man torkar av dammet överallt och undrar. Vet egentligen inte vad man undrar men alla dessa saker som tiden bevisat ersättliga passar. Bit för bit försöker jag återskapa. Rädda. Ersätta vad jag har.
Vi släcker och det är bara början. Vi har hittat allt utom de byxor vi sökte.
Årtiondena är en maskerad. Vi letar rekvisita och mening att gå.

Det slår mig hur de som slåss om den amerikanska makten väljer symboler.
Figurer till mäktiga partier.
Ett väljer åsnan; det andra elefanten.
Som om de drog lott mellan dum och klumpig. Som om det inte fanns annat.

Alla vill blogga för alla vill höra hur fantastiska de är. Eller slänga så mycket elände på folk att det vänder, det slår tillbaka i mer hat än vad det var från början.
Att blogga verkar vara så svart eller vitt. I mitt fall tomt och ett sunt leverne, men. Det verkar vara Doktor Glas.
Ni vet:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Tack Hjalmar Söderberg, du hade varit en bloggares ledstjärna. Du har så rätt.
För söta små flickor skriver sött om vad som helst och får veta hur alldeles fantastiska de är av totalt okända människor medan andra skriver att oskyldiga människor är mindre bra.
De får till svar att de inte förtjänar livet.
Svart eller vitt. Uppåt eller neråt. Ingen verkar gå den raka vägen fram. Antingen finns man och är älskad eller avskydd eller så finns man inte alls. Och i alla fall är det innehåller som får stryka på foten. För egot. För själens behov av att känna kontakt.

Svensk tv andas hågat, är aldeles svag i knäna av rädsla. Och det blir så himla tråkigt för oss som tittar. Man är så rädd att ingen ska titta så i stället för att lägga ut pengar på bra produktioner så lägger man ut massor med pengar på meningslösa storsatsningar som bara barn och pensionärer kan tycka väcker någonting, om än så litet att ingen skulle veta att det funnits om det inte fanns.

Det är liksom lönlöst. Höstens nylanseringar och ständiga följetånger får en inte direkt att ramla av stolen. Dramasatsningar kan vi bara glömma. Det kan jag ta, no hard feelings, vi gav allt men det blir inget mer. Bara att låta amerikanerna ta det oket. Det trötta gamla gardet orkar inte mer, lika bra att låta bli. Men vad hände med det tv-land som sålde konceptet Robinson till hela världen?

Jag tittar så på tv. Rickard Olsson hoppades man en del på efter att han skämtat med tyskar och varit allmänt fräsch under OS, men SVT:s frågelek Vem vet mest? är fruktansvärt dålig. Fråga, svar, lampa slocknar, ordvits, krystat skratt och oj där var sändningstiden slut. Göran, du vann. Stjärnor på is är om möjligt ännu sämre. På bästa sändningstid skämmer folk som säkert har bättre saker att göra ut sig och kvällstidningarna skriver om minsta ögonbrynshöjande händelse. För det har gått så långt, direkt någonting får folkhemmet att undra över någonting i mer än en halv sekund förtjänar det att toppa nöjesdelen. Carolina Gynning har inga fördelar men samtidigt förstår jag henne, ingen kan nog svara på hur de tänkte när konståkning skulle bli lördagskvällsfolkligt. Det är det inte ens under OS då gemene man följer lerduvskytte slaviskt. Tankevurpa modell större.

Idol och melodifestivalen har nu under fem år delat upp året i höst och vår. Var sin halva fyller vi med lika delar skit, skakade de hand på. Jag kan köpa att folk ska sjunga och att de inte har världens bästa smak (milt talat) men när det inte kommer längre än så fungerar det inte. För ofta handlar det inte om formen, utan om innehållet. De deltagande verkar så strikt låsta vid någon idé om vad som säljer att de inte vågar andas. Därför pekar Jihde deltagarna över huvudet och frågar hur det känns i snitt 22 gånger per sändning, därför är Henrik Johnsson glättigt hypernervös i Musikmaskinen. Därför lyckas också TV6 slakta ner en japans fantasi, med Hål i väggen, till ett milt sömnpiller.

Det blir liksom inte mer. Falsksång och människor som hoppar genom hål i väggen. Svenskt tv hösten 2008.

När så till och med Fredrik och Filip gör en dålig produktion och sportankare byter lag så utan hjärta att Nicholas Anelka framstår som en trotjänare så står vi här.
 Gapar.
Tar en kvällsmacka och somnar utan att ha missat någonting.
Någonting annat än utfylld, glittrande nervös luft emellan reklamavbrotten.

När vi står där ute efter att ha delat en fin upplevelse märker vi att det hunnit bli vinter.
Under de timmar vi förbättrat en onsdagskväll i ljudisolerade rum har tiden sprungit ifrån oss. Vi andas för att komma i kapp. Skrattar så imman lyfter, man borde haft vantar. Andra har det, inte jag. Det är så enkelt att rädda kvällar ibland. Med kultur och mänskliga röster och skratt runt omkring.
Förresten.
Förresten tror jag inte jag hört än bättre inledning på en skiva än Glasvegas Flower and football tops. Fan. På riktigt. Ibland förundras man över att det fortfarande kan komma musik som slår en bak i hjärtslagen.
Det gör ont, det är ångest och man är förbannat glad på en och samma gång. Det löjligaste bandnamnet och en av de bästa skivorna på länge. Oj.
Kör över mig med ett lok av alla världens substanser och det täcker inte känsloregistret nu. Det är kraft i den här onsdagskvällen då vintern kom.
Fan. Säger jag bara för att man svär när de övriga orden tar slut.

Tre böcker beställe jag för att jag bara vill. Och måste. Det är inte Coca Cola som lyckats snärja mig i sitt nät. Jag är en kulturkonsumtionsslav. Tre böcker. Pittstim om hur det är att vara man, att vara jag hoppas jag. Med en text av fantastiska Andrev Bergström. Porrkoma heter den. En man kommer också hem från sin flykt till Antarktis och har ingen aning om vad som hänt hans pingvin Mischa. Och en man i en bokhandel som vill mörda Paulo Coelho när hans vänner åker utomlands. Om jag förstått det hela rätt.
Herregud.
Allt är ett enda missbruk. Varför kunde inte ett billigare ha valt mig. För tro inte för en sekund att jag valde det här själv.

Jag har byggt en koja. En riktig en som man måste krypa in i så det gör ont i ryggen.
Där inne sover jag medan det dunkla rummet utanför tittar på. Jag smyger omkring i kalsonger och läser sms från förr.
Lyssnar på musik. Fleet Foxes.
Fast jag drar upp persiennerna blir det inte ljusare. Dunkla ljus som håller det råa vädret och blåsten ute i handen. Inga lampor utom den fina vita i kojan ger mig ro. Inte så mycket ljus. Möblerna är inte placerade utan bara ställda. I väntan på funktion och det är som att kliva in i någonting någon låste för en massa år sedan oh glömde öppna. Här har jag mina saker.
Mina böcker.
En koja.
Jag vill bara sova. På ett bra sätt. Kan vara någonting med årstiden fast det är lite shablonartat av mig att skylla på tidevarven. Jag vill sova men samtidigt känna glädjen i att vakna, och det gör jag. I det dunkla skenet. I tystnaden förutom en pågående frukost. Utan undantag varje dag pågående.
Jag kryper ihop utan varken te eller filt och höst skulle man väl kunna kalla det. Utan att jag vill.
I kojan ryser jag.