Blå havet viskar andas

Jag har byggt en koja. En riktig en som man måste krypa in i så det gör ont i ryggen.
Där inne sover jag medan det dunkla rummet utanför tittar på. Jag smyger omkring i kalsonger och läser sms från förr.
Lyssnar på musik. Fleet Foxes.
Fast jag drar upp persiennerna blir det inte ljusare. Dunkla ljus som håller det råa vädret och blåsten ute i handen. Inga lampor utom den fina vita i kojan ger mig ro. Inte så mycket ljus. Möblerna är inte placerade utan bara ställda. I väntan på funktion och det är som att kliva in i någonting någon låste för en massa år sedan oh glömde öppna. Här har jag mina saker.
Mina böcker.
En koja.
Jag vill bara sova. På ett bra sätt. Kan vara någonting med årstiden fast det är lite shablonartat av mig att skylla på tidevarven. Jag vill sova men samtidigt känna glädjen i att vakna, och det gör jag. I det dunkla skenet. I tystnaden förutom en pågående frukost. Utan undantag varje dag pågående.
Jag kryper ihop utan varken te eller filt och höst skulle man väl kunna kalla det. Utan att jag vill.
I kojan ryser jag.