En köplust för det är höst och jag förstår egentligen ingenting men försöker ändå
Alla verkar köpa sig en stunds vila. Det är den rådande vinden jag känner, folk köper saker fast de inte borde. Det är nog jag som missförstått marknadsekonomin. De köper fina saker och är sedan aningen lyckligare än före.
Jag har inte köpt någonting på väldigt länge. Kanske är det därför jag inte är alldeles tipptopp.
Fast det är en farlig fälla att gå i, att bara finna lycka genom tingen man äger. Det vet alla men ändå går allt runt och högtider som jul klarar av att ta död på religiösa förtecken. Folk köper så fina saker, visar upp dem, tar kort på dem. Gör mig avundsjuk. Inte avundsjuk, nej, förundrad.
Idag köpte jag en avocado.
Det är lyx med salt.
Jag är inte fattig. Det är inte problemet. Jag skrev en önskelista förra veckan. För julen. Och så köpte jag glögg idag! Hur kunde jag glömma. Parentes.
På önskelistan stod gamla barnböcker och en fin kompass med. Några filmer. Ingenting av det där behöver jag egentligen på riktigt och jag vet att de absolut inte skulle göra mig lyckliga på det sätt jag tänker mig att alla ni är töntigt ohämmat glada över era inköp. Det handlar mer om att vara en i laget.
Att jämföra kvitton och fyndhalt. Att på varje tillställning visa upp något nytt plagg, att vid varje husbesök lägga märke till en ny detalj. Det är hur löjligt som helst.
Så banalt men det är så vi alla lever våra liv. Vi går halva liv och blir någonting som kan översättas i rena pengar för att kunna köpa saker som vi sedan hoppas ska göra oss glada. Där på vägen hittar vi massor av andra saker som tydligen gör en glad. En genomsnittsmänniska köper nog inte en bråkdel av alla saker han hade tänkt sig.
Och jag tror att om man frågar massa gamla människor ångrar de nog inte oköpta köp. Vill tro det.
Fast alla verkar så fint mysglada. Kanske är det jag som är naiv och borde köpa mig något konkret.
Typ. Typ, en borr.
Banal lycka till folket och lagtröjor och ryggdunkar på köpet. Sedan hittar vi väl en del annat som glädjer. Det är livet för de dollarslavar vi blivit.
Jag har inte köpt någonting på väldigt länge. Kanske är det därför jag inte är alldeles tipptopp.
Fast det är en farlig fälla att gå i, att bara finna lycka genom tingen man äger. Det vet alla men ändå går allt runt och högtider som jul klarar av att ta död på religiösa förtecken. Folk köper så fina saker, visar upp dem, tar kort på dem. Gör mig avundsjuk. Inte avundsjuk, nej, förundrad.
Idag köpte jag en avocado.
Det är lyx med salt.
Jag är inte fattig. Det är inte problemet. Jag skrev en önskelista förra veckan. För julen. Och så köpte jag glögg idag! Hur kunde jag glömma. Parentes.
På önskelistan stod gamla barnböcker och en fin kompass med. Några filmer. Ingenting av det där behöver jag egentligen på riktigt och jag vet att de absolut inte skulle göra mig lyckliga på det sätt jag tänker mig att alla ni är töntigt ohämmat glada över era inköp. Det handlar mer om att vara en i laget.
Att jämföra kvitton och fyndhalt. Att på varje tillställning visa upp något nytt plagg, att vid varje husbesök lägga märke till en ny detalj. Det är hur löjligt som helst.
Så banalt men det är så vi alla lever våra liv. Vi går halva liv och blir någonting som kan översättas i rena pengar för att kunna köpa saker som vi sedan hoppas ska göra oss glada. Där på vägen hittar vi massor av andra saker som tydligen gör en glad. En genomsnittsmänniska köper nog inte en bråkdel av alla saker han hade tänkt sig.
Och jag tror att om man frågar massa gamla människor ångrar de nog inte oköpta köp. Vill tro det.
Fast alla verkar så fint mysglada. Kanske är det jag som är naiv och borde köpa mig något konkret.
Typ. Typ, en borr.
Banal lycka till folket och lagtröjor och ryggdunkar på köpet. Sedan hittar vi väl en del annat som glädjer. Det är livet för de dollarslavar vi blivit.
Kommentarer
Trackback