Le in i kameran för avsked kommer blekna
Det borde gå snart. Tåget mellan Damaskus och Amman. Det jag vet att jag är på.
Mitt eremithjärta ska blöda och värmen ska skrämma bort alla utom mig själv.
Jag ska vara van och inte tänka mer på saken. Inte sucka. Titta tillbaka.
Bara öknen och jag. Ensam blir jag nog aldrig.
Mitt eremithjärta blöder av glädje. Brevid sitter Snusmumriken och den där Sången och säger inte mycket alls.
Den här gången vill jag komma fram. Struntar i resan. Inga förbannade motorvägar mot långsam död utan små kostigar hem. Stenhus man inte ser på håll och ökenkyla om natten när Mumriken dragit ner hatten och Sången tystnat.
När stjärnorna bara dömmer mig och mitt eremithjärta är stenhuset med dammiga hörn vad som kan lugna mig.
För sent ska synden vakna, heter ett ordspråk i hemlandet som ökenherrarna bara skrattar åt. Här finns ingen synd och eremithjärta är vanligt hjärta. Vill jag tro deras blickar.
På en station i ingenstans kliver jag av. Lämnar Sången och Snusmumriken. Vår färd tar slut här och sanden och vinden samverkar för att berätta. De sover vidare. Önskar att jag kunnat lämna mitt blödande hjärta med men ökenherrarna skakar på huvudet.
Ingen synd, inga tillbakablickar. Bara ett blödande eremithjärta och en sjal virad runt det öppna sår som är mitt huvud. Vi vilar. Kanske når vi aldrig Amman. Husen här är inte lika fina, mattorna inte lika österländsk fascionabla som där. Det blir dag och jag är ett kärnkraftverk av blod och dagar. Av lycka. Ett Tjernobyl som gjort för ökenhetta. Som ett Ringhals utan säkerhetsanordningar.
Ytterligare ett tåg ska gå mot Amman. Ett tåg där ökenherrarna lämnar sitt land ensamt i mina händer.
I öster finns inga eremithjärtan, bara vanliga.