Blå havet viskar andas

Jag vet att jag borde tycka en hel massa. Att världen rör sig där utanför och att det säkert finns de som undrar hur jag ser på allt. Här inifrån. Solen lyser mitt i natten för att jag fångade den i en blinkning förr idag. Jag körde bil och det är fantastiskt vad lite man kan tänka, vi gick ut på isen och jag ville bo där.

Jag ger mig inte. Jag ska provocera fram fler reaktioner, beslut. Det är bara det att just nu verkar jag stryka alla medhårs (så länge jag håller mig borta från berusning, jag vet), när egentligen andra hållet är att föredra. Om det ska strykas över huvud taget. Så det kan bli, säger vi. Ja, vi säger så för att det är enklast och jag vet inte om nu är en svår eller enkel stund. Kanske spelar det mindre roll.

Vi har skrivit och talat sönder det här. Den här delen. I evighet.
Måste vidare. Det är en fastetsad bild av hur vi tänkte det, på våra ytterdörrar. Sand på våra dörrmattor.
Hon inreder i desperation bara för att fylla händerna med något konkret.
Kommer aldrig bli nöjd, ingenting  hon gör slår någon annan eller för den del katalogerna. De de skickar henne för att hålla henne nere. Hon placerar sina ägodelar på ytan runt om och känner just i det ögonblicket att hon nästan kan greppa det. Som om luften segnade en aning och blev ett segment nu.
Frustrationen vandrar genom de lyckligas trädgårdar.
Ser hur de spastiskt dansar bort paniken över att de aldrig kommer att ta en bild av sin tillvaro någon vill se. Att de inte ens äger kameran att göra det med. Maten smakar sämre och hur mycket vi än önskar är det alltid han den vackra rösten som förhoppningsvis är lönnfet och lika lycklig som dem, som bestämmer vilka låtar vi ska känna till.
Han intar en maktposition bakom blindhetens radiovågor.
Så vi hatar honom där vi dansar bort förståndet och begripligheten, kastandes mellan väggarna och på så sätt har han ingen aning om vad vi egentligen känner. Det är en kraft från insidan, som virvlar oss fram bland infallen och öppningen i taket härifrån.
Hon vill bara måla allt i bjärta färger för att det är så det ska vara. Sväljer de färger hon tror passar sig och anstränger sig för att blanda dem till de mönster hon vill visa upp. Hon målar sin insida i hopp om att i slutet var det faktiskt den som räknades. Hon sväljer av egen fri vilja och känner att ingenting är vad någon kan säga att det är. Ingenting är greppbart. Hon är en tavla nu. Sakta lugnar hon sig till den tanken.
Det är söndag och de lyckliga jobbar imorgon, fyller ett syfte och tänker inte mer på öppningen i taket.
Den som skriker åt dem att ta sig vidare. Kanske inte bli lyckligare, snarare tvärt om.
I landet återhållsamt där söndag bara är en transportsträcka mot uppfyllda plikter, där man gärna får tala om hur lycklig man är.

Och kanske kommer inte tiden tycka om vad vi gör med den. Hela tiden.
Regnet faller, för att snön inte gör det. Fyller ett tomrum intalar jag mig. Det är inte svårt. Som det fallet så fyller det luften med sig självt och låter oss människor strunta i det.
Vi behöver inte känna ett dugg inför det. Regnet. Vi behöver inte bilda små sfärer runt oss själva för att det inte ska vara tomt. Det gör oss på sätt och vis gott. Det sägs att de sorgsnaste varelserna ser man i ett grått regn som inte är sommar, för på sommaren är regn alltid glada danser. Jag tror dem inte. Bara glada människor bakom regnmålade fönster och traskandes i regnmodden.
Bilarna susar på ett säreget regnaktigt vis och fyller sin plats i kulissen. Folk tuggar tuggummi.
Tiden suckar säkert åt regnet som Jante, och tycker att det hindrar händelser, processer. Utvecklar inte någon. De har så fel, tiden och Jante.
Vi struntar i dem nu, och ler och förverkligar varandra genom tanke och verklighet.

En gång för rätt länge sedan minns jag så. Det var en sommarnatt där vi satt vid vattnet, och gjorde absolut ingenting. Jag vet inte ens varför jag minns. Varför det kommer upp till ytan nu när snön faller.
Vi lovade aldrig varandra någonting, vi bara satt. Det var sydlandsvarmt och bilarna köade genom våra kvarter. Det handlade om någon konsert vi inte sett. Vi såg bilarna på håll och i alla fall jag kände mig annorlunda, där vi satt och tittade på människorna som tog sig hem genom den sena natten. Säkert med klimatkontrollen kyligt begränsande och diskuterande något töntigt litet musikstycke från kvällen.
Jag vet inte varför det måste vara töntigt, stycket, och varför jag då som nu måste göra mig till något annat. Hur jag måste se ner på dem från ett tågfönster som på film, eller i förbifarten se dem åka för att någon gång komma hem. Komma bort från natten jag inte vill glömma för att den nog är gjort för att falla i glömska.

Blodfläckarna från mina senaste balansgångar är borta. Moppen ser ut som en ros när jag pressar den ner. Jag rör mig sakta i det kalla ljuset, lyssnar på någon sjunga om tider för än längre sedan.
Jag söker svaren på mig själv, i minnena. Behöver de egentligen inte, för man är vad man väljer att vara. Vad man väljer att minnas. Jag är något annat, den gränsdragningen mellan mig och säkert helt godtagbara människor jag inte känner, kommer jag alltid att göra. Fast det inte är det som gör mig unik. Gör mig till jag. Det är bara ett konstaterande jag gör medan jag städar.

Kanske skapar vi alla varandra på den långa linje av storhetstider och mörkervandringar som livet är. Vi stöter ihop en kort sekund och lägger en pusselbit. En svart, en vit, går vidare. I slutändan måste vi nog ändå tacka varandra, om än vi gick i smuts och såg oss som någonting annat. Ingen storhetstid varar hela livet. För i slutändan blir vi vad vi skapar åt varandra, på gott och ont men slutet är alltid gott. Där allt summeras ihop kan jag inte annat än att se oss tacka varandra. Om än tyst så har vi alla en del i de ljusa stunderna, fast det måhända var vi som skapade de mörka.
Lite tycker jag synd om dem som brände sin storhetstid där, i somrarna där vi bar flytväst, inte dem. Där vi trodde att detta betydde allt. Där de var kungar.

Man kan inte annat än att se vår egen historia, bland björkar och strandpromenader, som lika uträknad som jag tänker mig den riktiga historian. Den som räknas, den man läser om i böcker.
Det strukturerar upp så mycket. Att där vi satt vid stranden och gjorde ingenting, kan vara den kväll som lade den avgörande pusselbiten när vi till slut summerar (vilket jag ska sluta göra på vägen), bara för att jag minns.

Sydlandsvärmen går genom våra kvarter och räddar själ efter själ. Det vill jag minnas.

Vägen vindlar genom skogen och den ska bara åkas. Egentligen går den rätt rakt. Vägar är så enkla, de ska bara åkas på. Finnas till för att göra livet enklare att ta sig igenom. De är antingen vindlande stigar som får stå för det outforskade drömska eller strikt raka autobahns. Direkt, fort fram.

Genom skogen ska vi åka.
Där allmän väg övergår i något mindre ska vi stanna.
Degradera våra mål utan att ta avstånd. För stunden.
Kliva ner och känna på jorden.
Sedan fortsätta.

Mindervärdeskomplexet är någonting vackert och träden ramar in vår ilska. Sluter den kring oss, reflekterar den tillbaka mot oss. Det kan vara ljust eller mörkt. Vi är inte på väg någonstans. Vore vägen rak skulle vi stanna och leta efter avtagsvägar. Om vi hade någon karta. För fram vill jag nog inte komma. Fram är slut. Ibland är det som några ser som misslyckanden någonting bra, att kliva ner ur sin bur och känna jorden. Kasta den röd på varandra och känna sig beständiga.