Blå havet viskar andas

Så här om sommaren lever ens barndom och ungdom ett par minuter med bil härifrån. Det enda som egentligen saknas är vi. Annars är allt detsamma. De förändringar som sker är så små att man måste vara så ingången i de hjulspår som styr en där att man aldrig lämnat dem för att ens höja på ögonbrynet åt dem. Gräsklippare surrar och solen står högt på Norrlandshimlen. Än är det för tidigt för att det ska lukta grill. Jag går bland svajande ängsväxter på små stigar. Ner mot vattnet . Båtarna är desamma, ägarna med. Hundarna. Jag hälsar för att jag känner samhörighet. Att jag kan de sociala koderna för att få hälsa. Växterna där svajar, framför de rikas hus, framför de vanligas hus. Uppväxtens starka födelning. Den enda plats på jordens som helt saknar klass. Den enda skillnaden mot resten av världen är att här ligger de bredvid varandra. Villor och stugor, kojor och slott. De rika har inte låst ut de fattiga, men för mig vandrandes på en dammig stig med högt gräs på båda sidorna om mig kunde det kvitta. Barfota känner jag marken.

Äng blir lummiga gångar under träd och himmel. Ett evigt vandringstråk med små badvikar. Bänkarna och grillplatserna är bortrationaliserade. Människor har en annan vilja bygger egna, sporadiska. Mycket vackrare för en sommar, ett ögonblick. På vattnet ser jag båtar söka sig mot badön. Tänker att i Sverige heter det älv och inte flod. Ser barn och hundar bada. Letar min vän, finner henne. Vindruvor och dricka, livet bjuder; just idag. Bad med vita kalsonger som inte alls blir genomskinliga. Långgrunda vandringar för svalka irriterar inte. Jag bara faller och låter vattnet smaka på mig.

Vi går genom fantastiska miljöer som vi gått igenom så många gånger att vi glömt vad som var så fantastiskt med dem. Tycker att de röda små husen är fina och solen lyser fint genom trädkronorna. Äter från pizzerian bara för att det ska man göra. Tar med det till den lilla parken och äter på gräset. Ser hur lägenheterna äter upp förortsföretagen ett efter ett. Konsum har sedan länge monopol och jag känner mig gammal som minns när det var annorlunda.

Tar av och går en annan väg tillbaka. Folkets Hus står tomt mest hela tiden. Det gamla bageriet är sedan länge en hobbybilverkstad. Det luktar bränd barrskog och varför grillar ingen i hela världen just nu? Bara för mig, för att det gör alltid någon här. Det är eftermiddag och solen får luften att dallra ovan asfalten när jag går den vanaste av vägar. Ser hus man kan innan och utan i vilka man aldrig mer kommer gå in i. För här bor ingen man känner längre, bara föräldrar och nya barn och nya ungdomar. Som lever vad jag levde. Kanske bättre, kanske sämre. För här är bara våra föräldrar och mindre syskon som lever på som vanligt. Någon dag kanske vi ses och åker ut hit och det är gnistrande vackert men hur gärna man än vill är det inget ställe någon någonsin kommer åka på semester till och alla söker sig till slut hem. Även om hem inte ligger långt borta alls är det en helt annan värld.

På sommaren finns en pojke i mig som kan allt som finns att kunna där. Varenda grop på vägen. Varenda brännässla i backen. För så har det alltid varit. De eviga inristningarna i träden verkar för länge sedan ha växt igen. Gräset vajar i en evighetstrans, fåglarna är för trötta för att sjunga och det luktar ingenting alls.

                                            

Vi lägger en kraftbubbla runt om oss just ikväll. Aldrig har ljuset varit mer perfekt på bruna tapeter. Det är som behagliga flottfläckar,
sådana man ska ha för att kunna ta det vidare. Livet. Som skrämmer mig.
Vi dricker nytt te ur muggarna med blommönster på och jag har ingenstans att ställa koppen för
utan byxor bränner teet låret.
Det är som en vind går förbi och söker ut, tar med. En vind inte så transparent som luften annars är utan tjockt färgad av tyngden att lämna. Vi skapar kraft.
Kraft genom genomsvenska jordgubbar och grädde. Jag ger grädden en nyttighet den inte förjänar och suger i mig dess liv, dess innersta önskan som blir min.
Jag vet inte vad den består av och utanför fönster
där sjunker solen rakt över gator med björkalleer
tidigare nu
Över städer vi älskar och över dem vi inte tycker om alls. Jag är inte i en sådan plats.
Sommar är pizza i solen med burklyxiga ingredienser. Medan människor är påväg till semester för den kan aldrig vara här. Vi måste jaga finare stunder. Dyrare mat till lågpris. Det är inte här framtiden skapas.
Jag vill bara äta pizza och solen ska blända mig där
så att vi måste gå
och det blir höst. Färgprakt.
Nu tonar de sista tonerna så ut och de förkortar bryggor för att förminska upplevelser och förlänga liv.
Ingen exposion till avslutning. Avtoning,
ett stilla avsked som rensar bort den sista pissande mannen sent en natt
De sista fläckarna ska skrubbas bort
så att nya kan skapas.

Idag sade Leif Silberski någonting väldigt dumt. Jag har ingen insyn i om den stora advokaten säger dumma saker ofta men idag fick han verkligen till det i sitt sommarprogram i P1. Programmet handlade något oväntat om cirkusvärlden, och Leif tycker helt utan motivering att livet skulle vara enklare att leva om det vore en cirkus. Det är en hel massa år emellan mig och Leif men jag tror att det är många som inte håller med honom. Cirkus är en förlegad underhållningsform som i dagens hypermoderna samhälle knappt underhåller de allra minsta. I den perioden knäpper Sveriges mest kända advokat ur sig följande löfte: Leif lovar och svär att inga cirkusdjur på hela jordens cirkusar piskas eller felbehandlas på andra sätt. Detta sägs den 28 juli 2008 i nationell radio då flera cirkusar bara här i Sverige har fällts för vanvård av sina djur.

Det är lätt att vara lurad, men låt oss lova varandra att aldrig mer gå varken cirkus eller djurpark. Då slipper vi både se vanvårdade djur och Leif Silberski. Djur hör hemma i den fria naturen och clowner och män med höga hattar och piskor någonstans på den andra sidan 40-talet. Sedan kan man inte rå för att dumma saker sägs i radio. Det är som sten, sax och påse, bra handlingar slår dåliga ord.

Jag går hem i vad Lars Winnerbäck kallade tandläkarväder. Det strilar ner regn som man inte märker före man kommer in och det blöta är överallt. Jag har inte ens råd att gå till tandläkaren. Har läst om Lars på biblioteket. Tänker på honom som den som berättade hur det var för hans generation. Även om jag förstår undrar jag vem det är som ska berätta hur det var för oss. På vår tid. Då tänker jag att det måste vara svårt för jag vet inte ens vilken tid jag tillhör. Vilks om är de grova dragen som ska få oss att känna gemenskap när någon annan tagit över ungdomen, för det är där det sker. Under den tid jag nu befinner mig mitt uppe i ska allting skapas runt om oss. Någonting ska binda oss samman för framtiden handlar lika mycket åt att skapa sig just framtid som att blicka bakåt.

Vad är jag? ser inte vem som kommer ha någonting gemensamt med mig. Jag som inte har eller vill ha, en iPod eller andra produkter. Minns fortfarande min barndom på en begagnad Mac och dit går jag aldrig igen. Jag har en dator som jag tycker är både bra och dålig nu. Jag kan ingenting om den men hittar rätt på tangenterna.

Vill även hävda att jag tillhör den tid där medelklassen fortfarande åt husmanskost. En tid då fläskfilé var lyx. Då den utländska maten ännu inte exploderat i vårt medvetande. Jag kan sakna det. När man tänker på det är det de där små ögonblicken som inte kom plötsligt, utan smög sig på oss och aldrig presenterade sig som förändring, som man kommer ta upp. Maten sörjer jag. Hur mycket jag än älskar till exempel thaimat skulle jag ibland önska att jag var tvungen att sätta mig på ett tolvtimmars flyg österut för att få smaka den på riktigt. Globaliseringen tar död på vår miljö och så småningom oss. Mat som vi egentligen inte ska känna till blir vardag och jag minns när vi köpte vår första cd-spelare som står kvar i vardagsrummet i barndomens hus. Det var 1994 och givetvis valde vi GES skiva som den första att spela i den moderna maskinen. Efter kom Tomas Ledin.

Jag har läst allt jag kommit över om Göteborgskravallerna. Bara för att jag kände att det var viktigt och för att jag var sju år för ung för att det skulle betyda någonting på riktigt för mig. Lika avlägset som Vietnam-demonstrationerna. Kanske var vi dem som hatade en amerikansk president för att han var en dum sate som inte gjorde världen mycket gott. Ibland kan jag undra hur vi alla tänkte och så hängde vi upp affischer påen sydamerikansk frihetskämpe från 50-talet på väggarna som någon sorts symbolism som blev allmängiltig. Jag tillhör fortfarande dem som förstår att med 50-tal i vardagligt tal så handlar det om 1950-talet. Om än jag kommer leva större delen av mitt liv i ett annat millenium så är det så det ska vara.

Det regnar mer och mer och jag kommer nog inte hitta svaret på det här före det är på tok för sent. Kanske är det för att man är mitt uppe i ungdomen men det verkade enklare att utkristallisera saker förut. Inte ens musiken som är lyssningsbar är ny. Drogerna och spriten betyder heller ingenting för de har varje generation gjort före oss. Kanske om vi köper dem på internet och för dem in i våra smala kroppar i retroinspirerade kläder genom öronsnäckor och mp3. Kanske blir det nytt då. Det är en tuff tid. En hel generations existensiella tvekan kanske. Vem är vi?

Jag går igång på tanken på avlyssning och register. Inget fel i det. Någonstans har jag hamnat mitt emellan i sommarens debatt kring FRA-lagen. Jag tänker som så: Vill de ledande i det här landet som de säger går så bra men där man ser människor fara illa mest varje dag satsa sura slantar på att avlöna människor att sitta och läsa igenom människors inkorgar av mail och sms så är det mer skrattretande än upprörande.

Visst, det är grundlagsvidrigt så det förslår men vem hade väntat sig annat. Jag håller givetvis med popvänstern som skapar grupper på Facebook om felaktigheterna som lagen innebär, men allvarligt, sen förstår man. Det är inte dig eller mig de vill åt. Snarare vet de nog inte ens själva vem de är de ska komma åt. Visst känns det skumt att få hela sitt liv genomsökt om det nu skulle vara så att man förmedlade den i skrift elelr via telefon, men börja blogga så löser sig den skräcken ganska fort.

Jag tror heller inte för en sekund att denna verksamhet startas upp med detta lagförslag. Den har säkerhetstjänsten bedrivit långt före Facebook-grupper eller sms. Nu har den ett namn, ett namn att avsky och protestera emot - FRA. Lite nyfiken blir man ändå, på vilka det är som sitter där i den tredje ändan. Den som varken är avsändare eller mottagare. Avlyssnaren. Hur får man det jobbet? Vilka är meriterna? Bläddrar intresserat runt på arbetsförmedlingens hemsida men ingenstans går det att finna lediga tjänster som FRA-agenter. Trist.

Jag älskar tanken att någon bemödar sig åt att stoppa mig i ett register. Jag ska hädanefter önska mig till varje jul att få hamna i registret för politiskt inkorrekta personer som ses som hot mot den nationella säkerheten. Så eegenkär är jag. Jag vill ha det på papper.

Så kära vänner, popvänsern och andra arga, tänk till lite. Är det här verkligen vad vi ska lägga vår energi och kraft på. Är Fredde R och polarna så dumma att de kör igenom det här så är det komik i världsklass. Precis som min flickvän säger till mig när jag hellre köper en juicepress än en dammsugare; det handlar om att prioritera. Slåss för någonting som verkligen berör riktiga människor! FRA är ett skämt konstruerat av män och kvinnor som inte begriper att de är roligare än halva svenska komikereliten. Skratta och gå vidare.

Jag tog två bröd förra veckan och blev högst inspirerad. Det var två mycket goda bröd (det var givetvis därför jag tog dem, för att jag inte själv kan baka sådana) och de har vandrat med mitt sinne sedan dess. Som om bröden var lösningen. Samma dag såg jag två igelkottar. Det var en bra dag. Solen sken. Jag har heller aldrig sett igelkottar förut, men en grävling har jag en gång sett. Jag kan heller inte svara på varför jag länkar samman dessa två djur, kanske har de att göra med att de är lite exotiska i dessa trakter, om än igelkotten är allt mer utbredd häromkring vad jag förstår. Det är lite som med Facebook med djur. Sociala spel och en nertystad tävling. Precis som man räknar vänner så räknar man djur. Man funderar om man känner varandra nog för att vara vänner på boken. Det blåvita hemmet för all social interaktion sedan något år tillbaka. Jag vågar inte säga att jag sett en del djur, det vore rena lögner ibland, som att säga att man sett saker man bara sett på vykort eller naturfilm. Jag tror att jag sett en uggla på håll en gång men min dåliga syn och ivriga vilja att faktiskt se en livs levande uggla kan spela mig, och er, ett spratt.

Vad jag däremot kan svära på är att jag sett en hel bunt med vanliga djur. De är mina vänner. De stadiga man alltid kan lta sig tillbaka mot. Numera kan jag även lägga till igelkott där, och det fick mig även att minnas att jag en gång sett en grävling som givetvis också noteras. Jag har även sett två döda bältdjur på en väg. Bättre än ingenting men ytterst svårt att kategorisera. Finns det en funktion för döda vänner på Facebook? Vad händer egentligen när en människa dör, blir han ett ännu levande internetansikte trots att han försvunnit från den riktiga sfären? På så sätt sammarbetar den moderna läkekonsten och Facebook för att en gång för alla göra den som tror (säljer den lagoma rätten till sig själv till det blåvita hemmets härskare) odödlig, oändlig. Får vi tillgång till allt du är här, den bild du skapar av dig själv, så får du leva för alltid. Ungefär. En hel stab av datanördar hålls sysselsatta med att vara den döde, att hålla honom, eller givetvis henne, vid liv när läkekonsten inte orkar kämpa längre eller helt enkelt inte var på plats. Någon måste ju ha dött under Facebook-eran. Vad hände då? Jag sviktar och behöver svar. Nåväl. Dött bältdjur 1 och 2 kan i vilket fall tacka mig de nu på ett eller annat sätt lever. Det slog mig just också att tänk om flugorna inte alls försöker äta upp den döda smuts som går att hitta runt lik, utan försöker hela den avlidne, leda honom tillbaka till livet. Det sätter hela uppfattningen om saken på spel. Det är fint med djur.

Och, ja, just det. Bröd. Det var fantastiska bröd och jag uppmanar på alla sätt till stöld av färskt bröd där det passar sig. De bröd jag stal innehöll pumpafrön och passade utmärkt med smör. Bröd på pizzerior är också fantastiska i all sin överflödiga enkelhet. Jag tror att brödet nu kan få lämna mig, och stanna. Egentligen är det ju löjligt, hur en stycke bröd förfölja ens hela tankesystem men jag tror att med dessa ord kan vi vi släppa brödet, så att säga. Fast jag ska absolut stjäla bröd igen om tillfälle ges. Det erkänner jag villigt.

Ute pågår sommaren och solen lyser faktiskt. Det är sommar även utan sol men den pågår just nu med sol där utanför mina, och kanske även era, fönster. Vi har städat. Nu ser det mer anständigt ut. Skorpor lämnar mycket smulor efter sig och jag vet inte hur jag ska omfamna sommaren, ha tid med den och veta vilka punkter att trycka på. Den är inte för alltid. Länge var mina solglasögon borta men nu har jag ingen ursäkt för att inte slänga mig in i sommaren. På så sätt blir det kravfyllt. Jag tror at jag mest av allt bara vill vara. Det blir nog bra. Utan förväntningar ska man öppna dörrar, med möjligheter till det mesta. Nybakat bröd, djur att skåda, människor att interagera med eller bara en sol att gå under och tänka att det är inte allt men solen gör det hela bättre. Det har Sverige svårt med, och solen lyser aldrig på Facebook. Typ.