Blå havet viskar andas

Jag låter mina rastlösa fötter sjunka djupt ner i myllan, Göteborgs jord. Ett motståndsbeteende. Här ska jag envist bli, för min egen skull. Jag växlar in all min utländska valuta och ler mot rutan när solen går ner ute i havet bakom industriernas siluetter. Varje minne plockar jag på känslor och lämnar på varje spårvagnstur, vid varje solkigt bord. Ett medgivandebeteende.

Önskar vilande mot staden att jag kunde bemästra varje ögonblick, se vilket av dem som var det avgörande. Det slutgiltiga. Och vilka som kommer stå kvar vid min sida efter tid av tid av ögonblickskorta solnedgångar och panoramablickar över denna vemodsilskna plats.

Än en gång undrar jag hur hårt man ska behöva försöka. Vad man ska behöva ta. Det är inga muntra tankar idag. Heller. Jag kan bara inte förstå mig på min omvärld, som om den ville mig ont från starten, som om ingenting någonsin var lönt åtminstone en tilltro. Oro och lögner vrider om varje gata, varje hus, varje röst till någonting ingenting värt. Jag vet inte om jag siktar på botten eller mot toppen, på alla vis är jag närmare det första. Jag bygger sakta murar kring allt, tänker att där kan det vila. Svalna, slockna.

Och någonstans valsar Glädjen runt som om ingenting hade hänt. Det är lätt att hålla sina ögon slutna när ens drömmar är ljuva trippar av sådant ingen vaken skulle köpa.

Ljusblåa golv, snedtak. En gång kysste jag nästan en tjej här. På riktigt. Det var längesen. Då stod sängen åt ett annat håll.

Det finns naiva tider av elände och bedrövliga stunder av fullständig lycka. Ingenting är vad det egentligen borde. Här gömmer jag mig på sämsta möjliga plats och du ligger med någon annan i ett främmande land. Vad som egentligen är rättvist kan man väl diskutera, jag är på inga sätt säker. Vem som är mer vuxen. Spelar väl egentligen ingen större roll när vi ändå hamnat här. Sagor existerar inte, någonting kommer gå fel, jag vet ju det. Mitt stora dumma hjärta jag köpte i stället för det lilla eremithjärta jag huserat i så många år, alltid huvudstupa, alltid lite för många procent. Naivt eländigt i hopp om bättring.

Går runt kvarteret ett varv till. Nu är du mitt spöke. Som jag själv låter stryka runt i dimman runt platserna jag visade dig, var stolt över att de låg bakom mig. Tusan heller. Det blir inte bättre, det bara går i cirklar. Kärleken som borde vissna av mig som ruttna löv av dina lögner lämnar mig inte, den är evig, som all annan kärlek. Ångesten över förgängligheten som förföljer mig är ständigt närvarande.

Allt är overkligt, jag vet inte längre var i tiden jag är. Vad jag har upplevt, vad jag kommer att uppleva. Mitt i allt står jag, du ligger lite till utan den minsta visad ånger. Jag tar en dans med närmaste spöke och spöar upp minsta tillstymmelse till tro på kärleken.