Blå havet viskar andas

Jag låter mina rastlösa fötter sjunka djupt ner i myllan, Göteborgs jord. Ett motståndsbeteende. Här ska jag envist bli, för min egen skull. Jag växlar in all min utländska valuta och ler mot rutan när solen går ner ute i havet bakom industriernas siluetter. Varje minne plockar jag på känslor och lämnar på varje spårvagnstur, vid varje solkigt bord. Ett medgivandebeteende.

Önskar vilande mot staden att jag kunde bemästra varje ögonblick, se vilket av dem som var det avgörande. Det slutgiltiga. Och vilka som kommer stå kvar vid min sida efter tid av tid av ögonblickskorta solnedgångar och panoramablickar över denna vemodsilskna plats.