Blå havet viskar andas

Det finns naiva tider av elände och bedrövliga stunder av fullständig lycka. Ingenting är vad det egentligen borde. Här gömmer jag mig på sämsta möjliga plats och du ligger med någon annan i ett främmande land. Vad som egentligen är rättvist kan man väl diskutera, jag är på inga sätt säker. Vem som är mer vuxen. Spelar väl egentligen ingen större roll när vi ändå hamnat här. Sagor existerar inte, någonting kommer gå fel, jag vet ju det. Mitt stora dumma hjärta jag köpte i stället för det lilla eremithjärta jag huserat i så många år, alltid huvudstupa, alltid lite för många procent. Naivt eländigt i hopp om bättring.

Går runt kvarteret ett varv till. Nu är du mitt spöke. Som jag själv låter stryka runt i dimman runt platserna jag visade dig, var stolt över att de låg bakom mig. Tusan heller. Det blir inte bättre, det bara går i cirklar. Kärleken som borde vissna av mig som ruttna löv av dina lögner lämnar mig inte, den är evig, som all annan kärlek. Ångesten över förgängligheten som förföljer mig är ständigt närvarande.

Allt är overkligt, jag vet inte längre var i tiden jag är. Vad jag har upplevt, vad jag kommer att uppleva. Mitt i allt står jag, du ligger lite till utan den minsta visad ånger. Jag tar en dans med närmaste spöke och spöar upp minsta tillstymmelse till tro på kärleken.