Blå havet viskar andas

Än en gång undrar jag hur hårt man ska behöva försöka. Vad man ska behöva ta. Det är inga muntra tankar idag. Heller. Jag kan bara inte förstå mig på min omvärld, som om den ville mig ont från starten, som om ingenting någonsin var lönt åtminstone en tilltro. Oro och lögner vrider om varje gata, varje hus, varje röst till någonting ingenting värt. Jag vet inte om jag siktar på botten eller mot toppen, på alla vis är jag närmare det första. Jag bygger sakta murar kring allt, tänker att där kan det vila. Svalna, slockna.

Och någonstans valsar Glädjen runt som om ingenting hade hänt. Det är lätt att hålla sina ögon slutna när ens drömmar är ljuva trippar av sådant ingen vaken skulle köpa.