Blå havet viskar andas

Dagen före jul vlle jag bara försvinna. Inte tillhöra den ras jag sprang runt och betedde mig lika dumt som. Jul gör det här med människor, och jag har i år velat få dem närmast mig att stanna upp och tänka vad de håller på med. Pengarna bara måste ta slut och alla bara måste vara så glada så att det ger utslag på någon sorts mätanordning efteråt. Det blir sällan så, inte av mat och presenter i vilket fall. Det är bara rekvisita man måste ha för att nå det där steget längre. Ett sorts offer som Jesus och marknadsekonomi låter oss göra. I grund och botten har man bara dessa presenter med fina papper och mat som man äter så lite av så det räcker i veckor bara för att komma närmare varandra. Jag tror det på riktigt. Vi köper, köper och förstör vår värld för att hitta tillbaka till människor vi egentligen är väldigt nära. Men det känns inte så, det känns som om vi sedan förra året tappat varandra och det ska vi med ekonomiska medel ta igen. Traditioner blir bryggor, onödiga bryggor mellan öar som redan växt ihop. Familj och vänner.

Just dagen före julafton köper jag inga julklappar. Det har jag redan gjort. Det är liksom inget att välja på. Har man vänner och familj så köper man. Gjort - check! Bara några inköp som behövde göras, rena teknikaliteter. Jag slåss för en parkering och hamnar mitt i slakten. Av plånbokar och humör. Köper en sladd och åker hem.

Det handlar inte om att jag inte vill köpa julklappar till mina nära, och det handlar inte om att jag inte tycker det är mysigt att samlas hela familjen och umgås. Eller att öppna presenter själv, för den delen. Jag känner en växande skuld till en brinnande värld som alla tror man räddar genom att skänka den sista slanten efter inköp av presentkort, rakapparater och nyårsfyrverkerier. För vad? Julklappsutdelningen blir bara en anhalt, för mig inte den viktigaste, bland andra under julhelgen. Något man ska igenom för att krypa varandra under skinnet. Ju rikare vi blir desto mer skuld känner jag, eller inte rikare. Ju mer vi väljer att köpa till varandra. Ju mer vi jämför med varandra; barn och ungdomar ser på skolkamrater som alltid får mer och vuxna vill ställa allt till rätta. Fast det inte alls var något fel från första början. Någonstans tycker jag att detta borde komma upp till debatt, är det det här som är viktigast för oss? Köphets och jämförelser.

Jag känner att jag inte vill bära all den skuld dessa lyxvaror bär på. Utan att nedvärdera mina egna julklappar, men mycket av det jag fick behövde jag inte. Alla kan bara bära på sin egen skuld men med presenter pressas den på en och det gnager i mig hur jag inte kan rädda världen och hur julen bara ger mig mer skuld. Ångest. I milda doser. Det hade räckt om vi träffats och umgåtts, berättat fina saker och tagit varandra på allvar. För vi är så nära att marknadsekonomiska traditioner inte är nödvändiga. Vi är så ärligt bra att vi kan säga att vi inte köper något och allt är lika bra för det, tycker jag. Presenter, julmat, pynt och upptrissade måste-värderingar har givits på tok för stor plats. Då ger jag heller Jesus mer plats tillbaka i denna toksekulariserade tid, eller bara varandra.

Den finaste stunden på hela min jul var när jag tog på mig de gamla vinterskorna ingen vet vems de egentligen är och gick ut. Jag och den rastlösa hunden i den kyliga natten. Överallt lyste ljus och inte en människa syntes ute. Alla hade sitt. Snön knarrade under skorna och jag klättrade upp på den stora snöhög som bildats bakom huset. Från den ser man ut över allt, hela min barndom breder ut sig i fladdrande lågor trygga under en öppen himmel. Nedanför springer hunden runt och gör vad hundar gör, ser ganska lycklig ut. Jag bara står, andas rök upp mot himlen. Då fångar jag känslan som dagen före nästan tog död på. Julen. Sedan går jag in och dricker lite glögg, skämtar med min lillasyster.

Det som betydde något för mig med den här julen var allt det. Det som inte gick att köpa för pengar, som ingen hade kunnat hinna före mig till. Tack ska ni ha för det. Jag älskar er.

Jag har hittat mig en ny favorit. Som jag inte lyckas få tag på med olagliga medel. Pete Molineri sjunger så att jag nästan känner för att gråta. Det gjorde jag i och för sig till tecknad film för några dagar sedan så det kanske inte betyder så mycket, men jag tycker att det är så bra som det blir i slutet av 2008. Så lyssna på Sweet Louise och säg mig att jag har rätt. Eller fel. Men vackert är det.

Jag har nu sett Pulp Fiction. Det tog mig en lång tid, men nu är det gjort och jag tyckte bra om den. Snudd på allra bäst. Jag ber härmed om att återigen tituleras människa. Det skulle kännas föträffligt. Tack.

Jag vaknar en morgon och vet det, det har gått på tok för länge. Jag säger det så fort du visar dig. Ingen reaktion.
Vi borde gjort oss av med varandra för länge sedan. Tid är ingen garanti för att fortsätta. Inget incitament för svald stolthet. Jag skrek det. Det lät bra i mitt huvud.
Jag är egentligen inte upprörd. Ännu mindre du.
För en gångs skull ville jag också bara vara stjärnan i min egen pjäs. Begära lydnad. Allra mest från dig. Lämna mig nu!
Vi äter frukost, en fattig sådan.
Du retar mig till kärlek. Till älskande av den du hade varit. Om. Du ser så road ut att jag vet att du måste vara så innerligt sårad att du nog inte finns imorgon. Den här frukosten förintar allt du var. Du sväljer och ler. Jag älskar ner kväljningarna och vet att du snart kommer vara borta.
Du driver med min hygien.
Jag förlöjligar ditt välstånd fast mitt är lika illa.
Exakt 13 minuter senare reser du dig upp och går.
Jag vet inte vem du var men det tog nästan tio år att blir av med dig. Jag säger inte hejdå.

Egentligen kände jag att jag inte behövde slå på datorn idag. Hade fått min dos av vansinne och nonsensbloggeri. Men jag behövde se en karta. Se hur allting på något sätt hänger ihop. Mina ögon har fastnat på Sydamerikas sydspets för den är begriplig. Tvär. Chiles kust får mig att andas ut lite. Jag behövde verkligen se allt det här just för en liten stund sen och det fanns ingen annan kur än standardiserade internetkartor tillgänglig.

Jag drömmer om karga platser där det är lite öde. Solen känns så ihålig. Vad finns bakom alla strålar. Jag ser mig själv i huvudrollen på en blåsig stäpp. Jag tror att jag fryser. Ibland får jag för mig att jag borde sluta tro att det är bättre en gata, stad, kontinent längre bort. Det är det nog inte heller. Jag får för mig att det aldrig blir bättre än i kartorna. Där allt ligger där det ligger, man ritar bara inte om en karta sådär. Gamla fallna länder består, utraderade naturbegrepp kurar medvetandet. Det är en bubbla och kommer man nog nära så sväljer bubblan en själv.

Det är den fantasin jag med lagoma mellanrum jag måste underhålla. Jag stirrar på Eldslandet och ser svarta klippor.

Jag misstänker starkt att någonting är fel när jag försöker spela låten Second life replay men Soundtrack of our lives. Den startar inte för i stället öppnas ett internetfönster med Porntube. Fel!
Så här ska det inte vara. Knappt hade jag lärt mig om Youtube före det här kommer till mig. Virusprogrammet säger att allt är ok. Det var gratis så det kan ljuga.
Porren kostar står det. Jag startar om och allt fungerar. Med allt menar jag låten.
Oh, internet. Hur de har behandlat dig, min vän.