Breakup-blues med okänd

Jag vaknar en morgon och vet det, det har gått på tok för länge. Jag säger det så fort du visar dig. Ingen reaktion.
Vi borde gjort oss av med varandra för länge sedan. Tid är ingen garanti för att fortsätta. Inget incitament för svald stolthet. Jag skrek det. Det lät bra i mitt huvud.
Jag är egentligen inte upprörd. Ännu mindre du.
För en gångs skull ville jag också bara vara stjärnan i min egen pjäs. Begära lydnad. Allra mest från dig. Lämna mig nu!
Vi äter frukost, en fattig sådan.
Du retar mig till kärlek. Till älskande av den du hade varit. Om. Du ser så road ut att jag vet att du måste vara så innerligt sårad att du nog inte finns imorgon. Den här frukosten förintar allt du var. Du sväljer och ler. Jag älskar ner kväljningarna och vet att du snart kommer vara borta.
Du driver med min hygien.
Jag förlöjligar ditt välstånd fast mitt är lika illa.
Exakt 13 minuter senare reser du dig upp och går.
Jag vet inte vem du var men det tog nästan tio år att blir av med dig. Jag säger inte hejdå.

Kommentarer
Postat av: Omnia

Jag måste säga att dessa rader var riktigt känslomässigt matchade med något som gör att de berör mig väldigt. Mer än vad dina andra texter har gjort på länge. Det tycker jag mycket om!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback