Blå havet viskar andas

Dagen före jul vlle jag bara försvinna. Inte tillhöra den ras jag sprang runt och betedde mig lika dumt som. Jul gör det här med människor, och jag har i år velat få dem närmast mig att stanna upp och tänka vad de håller på med. Pengarna bara måste ta slut och alla bara måste vara så glada så att det ger utslag på någon sorts mätanordning efteråt. Det blir sällan så, inte av mat och presenter i vilket fall. Det är bara rekvisita man måste ha för att nå det där steget längre. Ett sorts offer som Jesus och marknadsekonomi låter oss göra. I grund och botten har man bara dessa presenter med fina papper och mat som man äter så lite av så det räcker i veckor bara för att komma närmare varandra. Jag tror det på riktigt. Vi köper, köper och förstör vår värld för att hitta tillbaka till människor vi egentligen är väldigt nära. Men det känns inte så, det känns som om vi sedan förra året tappat varandra och det ska vi med ekonomiska medel ta igen. Traditioner blir bryggor, onödiga bryggor mellan öar som redan växt ihop. Familj och vänner.

Just dagen före julafton köper jag inga julklappar. Det har jag redan gjort. Det är liksom inget att välja på. Har man vänner och familj så köper man. Gjort - check! Bara några inköp som behövde göras, rena teknikaliteter. Jag slåss för en parkering och hamnar mitt i slakten. Av plånbokar och humör. Köper en sladd och åker hem.

Det handlar inte om att jag inte vill köpa julklappar till mina nära, och det handlar inte om att jag inte tycker det är mysigt att samlas hela familjen och umgås. Eller att öppna presenter själv, för den delen. Jag känner en växande skuld till en brinnande värld som alla tror man räddar genom att skänka den sista slanten efter inköp av presentkort, rakapparater och nyårsfyrverkerier. För vad? Julklappsutdelningen blir bara en anhalt, för mig inte den viktigaste, bland andra under julhelgen. Något man ska igenom för att krypa varandra under skinnet. Ju rikare vi blir desto mer skuld känner jag, eller inte rikare. Ju mer vi väljer att köpa till varandra. Ju mer vi jämför med varandra; barn och ungdomar ser på skolkamrater som alltid får mer och vuxna vill ställa allt till rätta. Fast det inte alls var något fel från första början. Någonstans tycker jag att detta borde komma upp till debatt, är det det här som är viktigast för oss? Köphets och jämförelser.

Jag känner att jag inte vill bära all den skuld dessa lyxvaror bär på. Utan att nedvärdera mina egna julklappar, men mycket av det jag fick behövde jag inte. Alla kan bara bära på sin egen skuld men med presenter pressas den på en och det gnager i mig hur jag inte kan rädda världen och hur julen bara ger mig mer skuld. Ångest. I milda doser. Det hade räckt om vi träffats och umgåtts, berättat fina saker och tagit varandra på allvar. För vi är så nära att marknadsekonomiska traditioner inte är nödvändiga. Vi är så ärligt bra att vi kan säga att vi inte köper något och allt är lika bra för det, tycker jag. Presenter, julmat, pynt och upptrissade måste-värderingar har givits på tok för stor plats. Då ger jag heller Jesus mer plats tillbaka i denna toksekulariserade tid, eller bara varandra.

Den finaste stunden på hela min jul var när jag tog på mig de gamla vinterskorna ingen vet vems de egentligen är och gick ut. Jag och den rastlösa hunden i den kyliga natten. Överallt lyste ljus och inte en människa syntes ute. Alla hade sitt. Snön knarrade under skorna och jag klättrade upp på den stora snöhög som bildats bakom huset. Från den ser man ut över allt, hela min barndom breder ut sig i fladdrande lågor trygga under en öppen himmel. Nedanför springer hunden runt och gör vad hundar gör, ser ganska lycklig ut. Jag bara står, andas rök upp mot himlen. Då fångar jag känslan som dagen före nästan tog död på. Julen. Sedan går jag in och dricker lite glögg, skämtar med min lillasyster.

Det som betydde något för mig med den här julen var allt det. Det som inte gick att köpa för pengar, som ingen hade kunnat hinna före mig till. Tack ska ni ha för det. Jag älskar er.