Blå havet viskar andas

Egentligen kände jag att jag inte behövde slå på datorn idag. Hade fått min dos av vansinne och nonsensbloggeri. Men jag behövde se en karta. Se hur allting på något sätt hänger ihop. Mina ögon har fastnat på Sydamerikas sydspets för den är begriplig. Tvär. Chiles kust får mig att andas ut lite. Jag behövde verkligen se allt det här just för en liten stund sen och det fanns ingen annan kur än standardiserade internetkartor tillgänglig.

Jag drömmer om karga platser där det är lite öde. Solen känns så ihålig. Vad finns bakom alla strålar. Jag ser mig själv i huvudrollen på en blåsig stäpp. Jag tror att jag fryser. Ibland får jag för mig att jag borde sluta tro att det är bättre en gata, stad, kontinent längre bort. Det är det nog inte heller. Jag får för mig att det aldrig blir bättre än i kartorna. Där allt ligger där det ligger, man ritar bara inte om en karta sådär. Gamla fallna länder består, utraderade naturbegrepp kurar medvetandet. Det är en bubbla och kommer man nog nära så sväljer bubblan en själv.

Det är den fantasin jag med lagoma mellanrum jag måste underhålla. Jag stirrar på Eldslandet och ser svarta klippor.