Blå havet viskar andas

En galen tjeck firar VM-guld i min soffa. Jag går ut på balkongen. Den där det känns som jag kan se hela världen men egentligen bara ser en innergård stängd för dem som inte blev inbjudna. De flesta sover men sommaren pågår även då. Jag får en skymt av henne som bor bakom pärldraperiet högst upp, så nära himlen det möjligt går att komma. Hon öppnar fönstret mot natten. Alla fönster vidöppna och havet skänker saltdoft så vi alla tror att vi är på semester fast vi faktiskt bor här. Frukost i solskenet i linne. Färskt frukt och löksoppa.

När den tunga porten öppnas kommer Göteborg med sin sommar emot en. Bland pantletarna i parkerna där narkomanerna och sommarflickorna får sin stund av uppmärksamhet medan de övriga sätter sig någonstans emellan. På skalan och i parken. Se men inte röra. Från berget där vi dansar bland tusentals ser staden ut som en modell i miniatyr. Landshövdingehusen och kyrkorna. Kranarna och spårvagnarna. Ingenting är på riktigt där bland billigaste möjliga vin och fredspipor. Man kan gå ner men varför skulle man det.

Det enda jag kan undra är varför jag inte gjort det här förrut. Och utanför Café Bagatellen springer sommarens mode förbi och vi skrattar med våra titlar och gråsparvar. Man väljer sitt.

Livet är oförskämt trevligt som det just nu är. Inte nyttigt eller så, men väl tonsatt med god mat och undangömda pärlor.

Var ett tag sedan jag fick några brev nu. Jag saknar det så skriv mer än gärna. Ni kan skriva på svenska om vad som helst eller varför inte på något främmande språk. Jag skulle uppskatta alltihopa. Sommarens klassiska adress lyder som följer:

Kristian Jonsson
Berggatan 12
941 53 Piteå

Vi säger väl så.

Jag går förbi reklampelare efter reklampelare där Delicato med högar av läskande blåbärsmazariner bara vill säga att de smörar extra för sommarens bröllopspar. Givetvis gäller det inte alla som tänker gifta sig under de tre varma månader vi får till skänks, i sommar finns bara ett enda bröllop. Victoria och Daniels. Delicato gör bara som resten etablissemanget, är landslydiga och vinner x antal slantar i slutänden. Jag knyter näven i fickan. Jag ser TV4-nyheterna påa sin egen kanals stora intervju med brudparet nu ikväll. Den välrenomerade dokumentärfilmaren Gregor Nowinski ska förmänskliga det som egentligen inte borde gå att i närheten av att ens berätta, än mindre förmänskliga. Jag vill skrika.

Och det lilla vi får se i trailern till den stora intervjun får vi se Daniel Westring berätta att hans sjukdom inte är ärftlig. Samma sak toppar kanalens hemsida. Prisa gudarna, vill det här säga. Prisa gudarna och Ockelbo - vi kommer få tronarvingar. Det enda som hade kunnat toppa övertydligheten i allt detta är väl om Fredrik Reinfeldt han själv strålande hade lett in mot kameran och hållt upp det lyckade fertilitetstestet på de lyckliga tu.

Nej, jag klarar inte mer. Jag är ledsen, men jag gör inte det. Det är inte avundsjuka. Vem vill stelt sitta uppsträckt i en tv-studio med ett helt folk dreglandes över frågan om ens barn kommer att vara friska? Inte jag i vart fall. Gregor Nowinski har under ett antal år gjort många intervjuer med kungafamiljen, nu visas de som TV4:s uppladdning inför bröllopet. SVT har satsat på mer nöjesvinkel på spektaklet med Ebba von Sydow som guide i hovdjungeln. Flera dagstidningar har anställt hovreportrar, driver hovbloggar. Allt för att ingen ska missa en sekund av Bernadottes liv utan en uns av nyhetsvärde. Och framför allt, utan en enda granskande fråga. Det vi ser är inte aktualitetsprogram utan en gigantisk svältoperation mot det svenska folket. Till slut äter de vad som helst och just nu äter de allt med prenomet hov-. Journalistkåren borde skämmas som inte högre gapar om en annan vinkel på uppladdningen inför bröllopet. Skådespelare och artister har agenter som kan bestämma vilka frågor som är lämpliga att ställa. De kan säga"Jag gör inte media". Det borde inte kungahuset med hovet kunna göra, de arbetar för oss. Det är våra skattepengar som bekostar deras jetset-liv. Så Victoria borde i kvällens intervju svara på hur det känns att flytta in i många Stockholmares strövområde Haga och helt sonika spärra in sig bakom vaktade stängsel och stänga ute folket. Eller hur det känns att under hela sin uppväxt ha haft flertalet slott att flytta runt bland. Kanske även hur det känns att inte ha fått fira en privat födelsedag i hela sitt liv. Men det blir inte, det är för konkret. För riktigt.

Det går inte in i mig hur vi kan tolerera det här. Det är ingen svår operation och avlägsna kungahuset från deras maktposition. Däremot politiskt självmord. Vi adlade den sista svensken i början av 1900-talet, man kan väl tycka att vi borde ha krönt den sista personen 2010. Så jag hoppas att alla som läser det här känner att någonting är fel. Kanske gör någonting. Går in på hovbloggar och stormediers hemsidor och skriver att det här inte är ok. Det här vill vi inte ha, ge oss någonting annat. Eller pressar politikerna vi väljer att ta ställning till kungahusets varande eller icke varande. Är pålästa och skriker högt.

Det var i alla fall en Delicato-affisch som den 17 maj fick mig att gå med i republikanska föreningen.

En vit mås seglar upplyst ovanför staden. Det är allt jag ser från min balkong. En seglande fågel under stjärnorna men över staden som ger den ljus. Ett liv i rampljustet och det är nog bara jag som ser, om man ska tro tystnaden. Ljusen slocknar aldrig, de sätter fokus på rörelserna, men det kan bli så tyst när mänskligheten vilar.

Utanför porten där jag bor faller ett låtsasregn från kranar. En av mina favoritböcker blir fil och jag tar villigt en liten omväg runt regnet. Himlen är klarblå men ingen värme. Idag är en dag att minnas. Årsdagen av bokbålen i Tyskland 1933 då tusentals ord tystades i lågorna av galet hat. Tar mig ner till Järntorget och lyssnar. På scenmänniskor läsandes tystade ord, ord värda livet och fängelsestraffade tankar. "Jag måste läsa" är en manifestation för det nertystade ordet. Jag hör livfulla versioner av Anna Politkovskaja, Joe Hill, Salman Rushdie, Berthold Brecht och Hasse och Tage. Alla på sina platser i världen straffade och nertystade för vassa pennor och för vissa, ofta makten, opassande åsikter. Järntorget är fyllt med ord. Skrivet som talat ärt det enda de alla har gemensamt att de inte går att tysta. För det är då det kan gå riktigt snett. Människor kan säga sådant man helt förkastar att ta debatten med. Men vilka gärningar man än utsätter författaren eller det bokstavliga verket för så kan man aldrig kväsa själva ordet, formuleringen eller tanken. De är för alltid fria.

Jag närmar mig Landskrona och bland allt det som är ser jag bara rasister vinna billiga poänger. Vattentornet i stan ser ut som ett finger sträckt upp i luften för att känna vart åt vinden blåser. Över sundet ser jag Danmark, världens lyckligaste folk så länge de är arga på någon annan. När den norra avfarten mot Landskrona svävar förbi och en skylt leder mot Sjöbo är det därifrån vattentornet känner vindarna. Över det sommargasande sundet utan en ond vindpust medan magnoliaträden blommar i led och vindkraftverken ler medan de förtar sig måttligt.

Min homosexuella vän är beredd att offra HBT-frågan som ett magert lamm på de billiga poängernas altare bara för att återigen gå dit dumhetens vind blåser. Svenskheten ska räddas och det görs genom att peka ut en fiende, ett saboterande element. Minareter är inte vattentorn och sikten är ofta kort när man tror man har tagit ut kursen mot absolut lycka. Han åker österut, där hatet burit andra namn och höjt andra fanor i vinden, men alltid varit otvivelaktigt detsamma. Han vill vara med sina fränder, de han är beredd att offra för att bli av med en grupp han bara sett på tv och som han bara kan ge stereotyper till drag. Min vän ser inte sambandet med de rakade män som inte skulle behandla honom vänligt om de visste vad han gjorde på Kievs gator om nätterna, och den man med lila slips som förvivlat försöker förklara vad svenskhet är.

Dumheten tar sig så många uttryck. Bland vänner, bland landsmän och bland grannar. Men i den här frågan går det alltid hand i hand med hatet.

Jag närmar mig Båstad men jag kan inte vara arg. I det Sverige jag inte helt känner söker jag snarare svar och vill prata än jag orkar vara arg och skrika. Solen skiner och varje gård ser ut att dölja en välbevarad idyll. Jag vill att Jimmy Åkesson ska sitta där bredvid mig och en gång för alla berätta vad det är som är så samlande svenskt att vi måste förbjuda uppblandning av det. För ordet ras har enkelt suddats ut och förbytts mot kultur utan att någon från de brunleende har förklarat vad som ligger i det begreppet. Vasaloppet, midsommar och vacker natur. Javisst. Joakim Thåström, falafel eller respekt. Inte lika självklart. Vid ett lager i ett industriområde står tio Coca cola-lastbilar redo att fyllas. Jag ser min naiva vän framför mig, han höjer den lätta varianten av globaliseringens dryck mot sin mun och jag undrar vilka torn som är ok att förbise ifrån när Sverige ska bevaras. Så länge du inte förkunnar Muhammeds läror från dina torn tror jag att du även i Jimmy Åkesson och min naiva väns drömvärld kommer kunna bygga hur höga hamburger-M du vill.

Sverigedemokraterna går framåt och siktar på än mer makt i höst. Jag vill se andra ansikten framför mig när jag ser ut över Landskrona än mannen med den lila slipen. Då spelar det ingen roll vilken gud eller ickegud de tillber eller vilken mat de serverar till middag. För att de ska få känna sig som lika mycket landsmän som min homosexuella vän är jag beredd att att lägga upp Jimmy Åkessons unkna definition av svenskhet på offerbordet. Utan att tveka ska jag skicka den tillbaka till dåtiden, se upp mot den gassande solen och de rosa magnoliaträden och se ett lyckligt, om än hatfritt land breda ut sig.