Blå havet viskar andas

Åååh, Portugal, Panama och Peru. Det spelar liksom ingen roll så länge det är du. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Jag sväljer det nu. Jag lovar dig.

Idag tog jag ett beslut. Det jag ser som det första mogna beslut jag någonsin tagit om mig själv. Jag kunde inte låta bli att se det som ett steg i rätt riktning. Fast jag är rädd och håller hårt i inövade masker. Det var på tiden. Sedan gick strömmen. Jag åt ett äpple. Tänkte att jag ligger år efter. Nu ska jag bli en bra kille på riktigt. En sådan jag alltid velat vara men bara kunnat imitera.

Jag har seriösa funderingar över hur hårt man ska behöva leta. Hur många gånger man kan uppleva om sig själv och berätta om det. Jag kan inte förstå hur långt in i sin egen navel man kan tvingas skåda. Kan man inte utskilja problemet är så klart en lösnin längre bort än substituten. Så mycket förstår jag. Det hela leder självfallet ingenstans och gynnar ingen. Ändå blir det en tävling på väg ner. Där en segrare i småaktighet får utse sig själv. För alla söker vi svaren i oss själva när där inte finns någonting kvar. År och ältande har gjort det till en öde gata. Inte heller spökena håller mig sällskap. För de har inte varit här. De vandrar andra gator dit jag sällan går numera. De är flyktiga varelser. Substitut om ni så vill. Men ingen hjälp. Så jag för seriösa resonemang om hur svårt det egentligen ska vara att hitta hem på riktigt.

Delar med mig av den här låten. Världens bästa just för stunden med som vanligt fantastiska My morning jacket (som Spotify har alldeles för lite av). Annars tittar jag på Californication. Så bra men kanske inte humörhöjande när det skulle behövas. Typ nu.

Som piskrapp får jag post när jag sover för länge. Som en kopp nostalgi lyssnar mannen inunder på Ekot och sjörapporten i P1 precis klockan elva kvällstid. Ljud som gör klockor meningslösa. De blir vanor. DEn mesta posten är däremot av artigt officiell natur. Igår fick jag en räkning som fick mig att fundera bort frukosten av torrt bröd och yoghurt som inte gick ihop med müslin. Tio kronor påminde visserligen om tre personer som på alla sätt och vis är trevliga typer. En trio i en full bil på ett helgtagande Stockholms-Söder. Men tio kronor är också byråkrati och slöseri.

För hur kan man prata om en framtid och skövla träd för att skicka ynkliga räkningar. Det är för mig orimligt. Kostnaden för berörda myndighet av porton och materialåtgång är också större än vinsten jag betalar dem. Piskrapp av paragrafrytteri mot mitt hallgolv. Jag förstår det inte. Men betalar. Tycker inte man borde få skicka fakturor på under, säg sjuttio fina kronor. Sådant borde det finnas lagar mot. Men då skulle de gnälla, de skenheligt liberala svenskarna. Så hatiska mot all form av styrning uppifrån men så oförmögna att klara det själva.

Jag lägger räkningen åt sidan. En dag går. Jag somnar innan jag genom lyhörda väggar hör hur det blåser på Kattegatt. I lägenheten bredvid bråkar de om tv:n.

Det luktar kvinnoparfym och kardemumma enbart i mitt minne just nu. I övrigt luktar inte alls eller ganska illa. Luktsinnet är mitt starkaste och mest inflytelserika. Här luktar det bara matos utav fläktlöshet och man. Jag är mannen. Vill bara vara en trevlig typ som träffar sådana som doftar gott när man kommer lagom nära och när de inte planerat att göra det. Nu sätter jag mig bredvid kvinnor som luktar av dåliga minnen. Sådana som stinker av avsky. Eller sådana som bara inte vet om att de luktar mindre bra. De sjunker i mina ögon. Jag ser hur deras ansiktsdrag blir groteska, förgiftade. Förstörda.

De får gärna se lite mindre ut för världen. Men lukta himmelskt. De får gärna kännas lite sämre. Om dofterna dansar fram. Ja. Kanske får man hoppas på evig förkylning och ett fördunklat sinne i övrigt. Då kanske jag kan sätta mig ner bredvid människor igen.