Ett farväl av en saga snarare än en hyllning av en musikalisk hjälte
Plötsligt satt jag där och visste inte vad jag skulle tycka. Jag bogserades hem men han klarade sig inte. Radion basunerar ut att Michael Jackson är död. Spelar en låt. Jag är stum. Och de benämner honom King of pop, som han själv krävde att de skulle kalla honom. Man kan ju bara hoppas att han hörde det. Den slutliga bekräftelsen, jag var stukad och han som egentlgen fick den, ja, han var död. Enligt radio och så steg solen igen.
Sedan kom hysterin. I bilagor och enkäter älskades det, saknades det och sörjdes det. Efter en man vi spottat på de senaste tjugo åren. Förundrande människosläkte. Jag tillhör den skaran som inte beundrar Michael Jackson för vad han gjort musikaliskt. Han var MTV-generationens mest glänsande stjärna men sedan dödade musikkanalen musiken och lät Steve-O bajsa på den, och vad betydde då storheten, stjärnstatusen? För mig är han en jesusgestalt där ingen synd finns eller en uteliggarkung. Ett luftslott i motljus. Men världen hävdade hans musikaliska storhet och grät att han betytt mer än någon annan för just dem. Jag vet inte, men hur ska det bli när någon på riktigt positivt inflytelserik dör, när vi skapar vår egen landssorg runt ett luftslott. Själv hade jag en alldeles egen minneshyllning när Joe Strummer dog. Ett evigt fastetsat minne. My daddy was a bankrobber.
Det är en annan sida jag gillar av Michael Jackson. Wacko Jacko-sidan. Filmen om hans liv och leverne kommer vara den bästa i genren och jag är beredd att köa för den. Annars var det också ironiskt att när han dödförklarades var man tvungen att rulla mattorna av hans stjärna i Hollywood. Den som låg utrullad för premiären av Sasha Baron Cohen film där han (o)lämpligt nog drev med den avlidne. Nej, det evigt förstörda barnet som aldrig lyckades växa upp och drev nostalgin till oändliga nivåer är en tragisk saga jag förundras av mer än framgångssagorna som ska fascinera. De säger att man antingen älskar eller hatar och så lägger jag mig mitt emellan. Han frälste inte världen med sin musik, men han gav den en dekadent folksaga för 80-talister att minnas.
En sak jag alltid gör när en stor stjärna dör är att kolla vem som var nummer två. För någon blir alltid den lilla notisen bredvid den stora stjärnans sorgehyllning. Den här gången klippte jag ut meddelandet som sade att Farrah Fawcett gått bort. En skådespelerska som kanske inte gjort något alldeles minnesvärt, men hade hon dött en annan månad hade vi sörjt, köpt boxar och hyllat. Nu blev hon nummer två ut ur världen sista helgen i juni, 2009. Jag gav henne ett stilla sista farväl.
Luftslottet upplöstes i helgen. No more moonwalks. Inga mer punggrepp. 80-talet är ett steg längre bort. Wacko Jacko är inte längre med oss.
Sedan kom hysterin. I bilagor och enkäter älskades det, saknades det och sörjdes det. Efter en man vi spottat på de senaste tjugo åren. Förundrande människosläkte. Jag tillhör den skaran som inte beundrar Michael Jackson för vad han gjort musikaliskt. Han var MTV-generationens mest glänsande stjärna men sedan dödade musikkanalen musiken och lät Steve-O bajsa på den, och vad betydde då storheten, stjärnstatusen? För mig är han en jesusgestalt där ingen synd finns eller en uteliggarkung. Ett luftslott i motljus. Men världen hävdade hans musikaliska storhet och grät att han betytt mer än någon annan för just dem. Jag vet inte, men hur ska det bli när någon på riktigt positivt inflytelserik dör, när vi skapar vår egen landssorg runt ett luftslott. Själv hade jag en alldeles egen minneshyllning när Joe Strummer dog. Ett evigt fastetsat minne. My daddy was a bankrobber.
Det är en annan sida jag gillar av Michael Jackson. Wacko Jacko-sidan. Filmen om hans liv och leverne kommer vara den bästa i genren och jag är beredd att köa för den. Annars var det också ironiskt att när han dödförklarades var man tvungen att rulla mattorna av hans stjärna i Hollywood. Den som låg utrullad för premiären av Sasha Baron Cohen film där han (o)lämpligt nog drev med den avlidne. Nej, det evigt förstörda barnet som aldrig lyckades växa upp och drev nostalgin till oändliga nivåer är en tragisk saga jag förundras av mer än framgångssagorna som ska fascinera. De säger att man antingen älskar eller hatar och så lägger jag mig mitt emellan. Han frälste inte världen med sin musik, men han gav den en dekadent folksaga för 80-talister att minnas.
En sak jag alltid gör när en stor stjärna dör är att kolla vem som var nummer två. För någon blir alltid den lilla notisen bredvid den stora stjärnans sorgehyllning. Den här gången klippte jag ut meddelandet som sade att Farrah Fawcett gått bort. En skådespelerska som kanske inte gjort något alldeles minnesvärt, men hade hon dött en annan månad hade vi sörjt, köpt boxar och hyllat. Nu blev hon nummer två ut ur världen sista helgen i juni, 2009. Jag gav henne ett stilla sista farväl.
Luftslottet upplöstes i helgen. No more moonwalks. Inga mer punggrepp. 80-talet är ett steg längre bort. Wacko Jacko är inte längre med oss.
Ett rep
För precis ett år sedan satt jag på en bar vilken som helst i New York. Kan inte sluta koppla till det. Har ingenting mer att säga om det. På torget står flera äldre män och tycker att jag ska rösta på Folkpartiet. Jag säger blankt, nästan hånfullt nej, men kan för mig själv inte sluta tänka på vilket folk det är de tror de företräder. Någon borde anmäla dem till konsumentverket för falsk marknadsföring. Det här med folk kanske är subtilt, kanske tror de att de är folkliga. Kanske vill de bara ge sken av det. Jag borde ha svarat att jag inte är det folk de söker. Som mannen som klev in i slutet av föreställningen och han med mikrofonen konstaterar att i alla fall en vis man hittade hem.
I bordet bredvid sitter en man och säger att man inte har något testliv. Det är skarpt läge direkt. Tuggar på sin smörgås. Han ser lite ledsen ut att det hann gå så många år innan han insåg det. Jag tänker på det när jag ser tillbaka år. Det är ingen tid för det. Att leva är att agera. Att kasta sig ut i någonting ingen vet var det slutar. Jag har en plan där. Vi får se.
Jag har i alla fall köpt en ny kudde. Kanske sover jag gott nu. Eller så är sömn inte materialbetingat.
I bordet bredvid sitter en man och säger att man inte har något testliv. Det är skarpt läge direkt. Tuggar på sin smörgås. Han ser lite ledsen ut att det hann gå så många år innan han insåg det. Jag tänker på det när jag ser tillbaka år. Det är ingen tid för det. Att leva är att agera. Att kasta sig ut i någonting ingen vet var det slutar. Jag har en plan där. Vi får se.
Jag har i alla fall köpt en ny kudde. Kanske sover jag gott nu. Eller så är sömn inte materialbetingat.
Morfar tycker att jag är ung
Jag bor som sagt i ett museum. Skulle egentligen släppa ut fåglar från vinden, men några svalor hade ännu inte hittat dit. På ett bort låg en DN från den 26 juni 1950 uppslagen. Nordkorea hade just med rysk hjälp anfallit sin granne i syd. Nio personer har drunknat under midsommarfirandet. Och en svensk har gift sig med en indisk kvinna i San Fransisco. Står det på förstasidan. Fint. Alldeles blekgul och i jätteformat är den med. Där ute borde jag bo. Med det fina ljuset genom de gamla fönstrena medan häggen blommar utanför. Försommar på landsbygden luktar gott och det är kul att leta saker där man kan hitta.