Blå havet viskar andas

Jag ville göra dig till en myt att ta upp på given signal. Men du blev en vagel som skavar mitt inre öga. Jag vet inte om jag måste döda dig eller prata med dig för att stilla vad du är på insidan av mig.

Det här fångar min nära nog hudnära samtid utan att jag ens var där. Tittar på bilder av människor som har platser i mig. Jag vet inte om det är så den tid vi lever i eller jag som hela tiden vill vara nära men inte där. Att stå bakom och kika över axeln på något kusligt sett, känns väldigt nu. Om än det är fantastiska bilder av personer som bara är sig själva som blir konst, eller om det handlar om att åka bort för att stå nära någon annan kultur.

Jag tror inte vi vill gå hela vägen fram. Att kliva in i kortet eller nästa oframkallade negativ kan inte bräcka kontrollen och nästanlusten vi känner av att titta på andra som gör någonting vi också kunde ha gjort. Eller att resa bort, kanske inte ens långt och sitta och se på när någonting sker på ett annat sätt än vad det hade gjort i den egna samtiden. Det är det närmaste vi kommer en tidsmaskin, en bubbelspräckare. Men vi interagerar aldrig. Flanörer från våra egna rymdskepp.

Att uppleva står inte högst, det är bara den ljugna premissen till varför vi gör. Egentligen mår vi som bäst när vi står alldeles nära, andas  och immar vad som kunde ha varit jag, och sedan inte låter mer hända. Att låta tankarna skena kring vad vi sett, hålla en monolog om vad vi vet hände men aldrig såg eller förstod. Att låta någon annan ta besluten faller sig inte bara för det svåra, nej, även de minsta överlåter vi åt andra runt omkring oss. Som kunde ha varit vi.

Det behöver inte ens vara kul, bara det kunde ha varit jag där. Det är min nära nog hudnära samtids existensiella upplevelselära.

Poesin ska visst springa omkring här någonstans men jag är på dåligt humör i det mörkaste av rum. Betalar en räkning jag inte ens vet vad för. Tänker att det är en del av någonting som är väldigt fel. Jag saknar de svulstiga orden för att förklara hur jag fryser eller hur andnöden kommer och går. Varje dag då jag kör samma väg och lyssnar på samma radiopratare fast de är olika spelar ingen roll så går samma tankeslinga genom mig. Den om hur jag gifte mig med ensligheten och slöt broderskap med skenheliga sanningar. Bara för att fegheten höll sitt vapen mot min tinning. Det är ingen storslagen vardag. Jag vill inte att vara en hjältesaga, men jag stör mig på hur liten cirkel jag skulle behöva dra för att markera allting. Jag behöver bara köra den där vägen i snörök.

Jag skulle behöva sluta med metaforerna kring vägen, kring bilarna. Det vore ibland skönt att hamna på inkasso. Köra åt fel håll. Igen. Göra ett misstag bara för att veta att man gjort det, då skulle det inte gnaga. All feghet och allt ältande är bara misstag som aldrig blev gjorda. Det hela leder ingenvart. Det bara är. Därför skulle jag inte ha betalat den där räkningen.

Jag hoppas poesin är död, verkligen. För mig fanns den aldrig.