Blå havet viskar andas

Nej men Gud så man kan tappa orden i flera veckor. Hur man kan glömma bort att man har en blogg att underhålla med en själv för att den inte ska självdö. Trots att man har den som startsida. Jag borde verkligen skriva mer om vad som händer, håna mig själv och berätta hur fint det är att cykla runt på små gator och känna sig oövervinnelig. Verkligen medvind så jag undrar om någonting är fel nu. Jag ska vårda varje ord snart och berätta fantastiska historier från mentala platser jag bara måste hitta sätt att nå till igen.

Det är bara ett löfte om bättre dagar fast det just nu inte kan blir bättre på värst många sätt.

Jag trivs rätt bra med att vara fattig. Att måsta tänka på pengar kan ju inte vara osunt. Snarare finns det många exempel på att det gör en gott att veta vad begränsningar betyder när det kommer till pengar. För den delen vet jag att jag inte är fattig i ett större sammang, Afrikafattig höll jag politiskt inkorrekt på att säga. För det blir man aldrig i det är här landet. Här finns fallnät och social garanti, här finns bara en enda bred medelklass att associera sig med.
Däremot inte sagt att tanken på att pengar försvinner gör ont. Som ett spjut i ens självbild.
Då kommer dagen!
Dagen vi undviker vakande ögon och registreringar i system. När jag summerar dagarna sent om kvällarna med en sista skymt ut mot gatan kan jag sådana dagar inte låta bli att skratta. De dagar då det inte gått en enda krona och jag fortfarande somnar mätt och lycklig. Då är jag precis lagom.
Jag vet givetvis att det en annan dag kommer gå, mer, kanske mindre men de dagar då det inte går någonting alls är i vårt bristfälliga köp dig till lycka-samhälle lätträknade. Att bryta en norm man egentligen motsätter sig gör en så klart gott.
En tid kanske vi ändrar oss och förkastar vår ungdomliga dumhet, vem vet. Kanske röstar annorlunda och börjar titta över hur vi kan göra den största vinsten större. Men just idag trivs jag fantastiskt med mitt medelfattiga liv och löven spricker ut på träden. Så fint. Tiden går framåt och det finns så mycket mer än pengar.

Det är skönt att vara själv en stund, när det känns som man inte tänkt på vad man tänker på flera veckor så får jag en timme för mig själv. När världen tränger på för mycket är meningslösheten min bästa vän. Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till denna stora värld. Har svårt att kombinera att jag verkligen vill se varje syn som bara är möjlig med vad jag egentligen ska tycka om allt jag ser. Nej, inte vad jag ska tycka, jag tycker en hel del. Mer menar jag vad jag ska göra och visa för att rättfärdiga mitt mervärde inför vissa saker. Eller lindra någon annans lidande i ett stort globalt perspektiv. För mig själv.

Då är det skönt att det duggregnar och lyckliga rika, gifta par med vackra sjalar vandrar bredvid slitna män med trasiga paraplyer och här går jag i mitten och tittar antingen på himlen eller en sådan här dag ner i marken. Det visar att det går. När man ska tycka någonting om allt och kanske alla är det skönt att komma hem, dra fram pallen med svängda ben och sätta sig vid ett av fönstrena. Jag skulle kunna säga att jag skriver någonting vackert eller dricker poetiska drycker för att manifestera hela alltet. Men jag sitter bara. Och tittar på total meningslöshet jag inte behöver tycka någonting alls om och därför tycker om en hel del. Vardagens syner som jag vägrar kalla grå men som finns där varje morgon. Sådant vi tar för givet som vi i denna svåra världssituation den sjätte maj, kan värdera på sitt rättvisa sätt. Detta är världens bästa plats.

Sedan blir jag för ensam igen och flyger ut i våren när solen spricker upp, men jag saknar regndoften. Världen är underbar och ful överallt att vi för det mesta inte skiljer dem åt. Riktigt elände kan vara pittoreskt på ett exotiskt sätt och grå vardag kan lätt tas för ful och värdelös bara för att den är van. Jag vill se allt i detta nu utan att tänka så, bara se. Se hur allt hänger samman och är. Jag måste nog tro att vetskapen om den totala samvaron räddar allt. Till slut.