Blå havet viskar andas

Igår fick jag post! Ett vykort är ju inte ett brev men än dock bättre än en räkning. Det var från min gamla kamrat på Manhattan. Det kändes stort att få en hälsning från The Big Apple. Och att veta, att trots att hon befinner sig långt, långt borta ödslade hon en tanke på mig. Det är fint. Någon dag ska jag skriva tillbaka. Vet inte vad jag ska skriva, men jag får nog fram något.

Jag har svårt att anpassa mig till situationen. Varje dag läser man om Hur Carl Bildt eller Kofi Annan reser jorden runt. Men de är inte mina vänner, de gör bara sitt jobb. Nu har jag vänner jorden runt, känns det som. Stort.

En tanke till dem helt enkelt. Vill inte komma något längre.

En dikt:

Snön faller
och vi med den
Sjöng Ulf
Lundell
minns någon honom?
Gubbsjuk
Medelåldersbröl
Snön faller inte
Men vi faller. Tror jag
Jag faller
i singular
Snön ligger jag sitter
men faller
Tror jag
Tror Ulf?

Idag har det ringt rätt mycket. Jag gillar egentligen inte telefoner. Man vet inte vad som händer på andra sidan. Det vill man veta. Röster utan ansikten är ju egentligen rätt kusligt. Men jag svarar, pliktroget och med en förhoppning av att det någon gång kan vara något annat. Ungefär av samma anledning som jag antar att folk kollar sina postlådor dagligen för. Inte är det väl för att hitta opersonlig reklam eller för att få betala pengar. Någon gång kan det ju vara det där brevet. Jag har nog aldrig fått ett riktigt brev, ett handskrivet brev med vilket någon vill a) förtälja superviktig information, b) beundra mig eller c) bara tala om hur allting ligger till.

Jag föredrar det sistnämnda. Att vräka ut sitt liv på en bit papper är jag rätt bra på. Vill jag hävda. Att få ett utdrag ur någon annans tankar i brevlådan gör det värt att gå dit ut varje dag. Jag gör verkligen det. Idag fick jag två saker: Ett dataskrivet brev (det enda som var handskrivet var underskriften) från arbetsförmedlingen som helt enkelt undrade vad som hänt mig och en lönespecifikation. Ytterligare en nit i brevlådeland.

Åter till samtalen. Det ringer, ja. Det tjuvringer ganska ofta hit. Småbarn. Idag ringde det en ung tjej som fnittrande sa "Jag tycker du är söt". jag blev helt paff. Orkade inte ens vara otrevlig som jag brukar vara. Tänkte på hur relativt få gånger man får höra den frasen under sin livstid. Jag tror att jag ganska lätt kan lista mina gånger. Och så slösar man bort det på en simpel busringning. Jag sa "jaha" och sen la hon på i andra änden. Jag var inte längre söt.

So much for communication.

Leave the lights on
If you’re the last one alive
There’s too many strangers on this long
Lonely drive

Badly drawn boy, Degrees of Separation

Så känns vinter.

Jag minns en krönika jag läste i vår kära lokaltidning. Det var sommar för ett och halvt år sen och författaren hade knepiga tider med offentligt hångel. Kanske med all fylla också, jag minns inte. Det var festival och jag höll inte med. Jag fick hångla offentligt och det hade jag ingenting emot. Full var jag också.

Igår hamnade jag och nämnda författare på samma våglängd. Ska väl lämna osagt om min ändrade ståndpunkt beror på att jag växt upp eller om det helt enkelt handlar om att jag inte längre får hångla offentligt. Eller alls för den delen. Ett arrangemang med goda vänner, och musik som säger mig ingenting. Med en medelålder betydligt lägre än vad min ålder för nuvarande ligger på. Redan där känns det fel. Redan där kände jag mig gammal och speciell. Och nykter för den delen. Att känna sig gammal, att kunna se tillbaka och känna att där har jag varit en gång för längesen är läskigt. Jag gillar det inte. Jag har åldersnoja och borde veta bättre. Lägg därtill på alla fullkåta medmänniskor som runt om en stoppar sina tungor i varandra och delar alkoholångor. Det är inte kärlek, det är en freak show. Jag ser det nu. Vad gjorde den här kvällen mig då?

Gammal, nykter och ensam. Livet i ett nötskal.

(Fast jag får passa på att tacka det direkta sällskapet, det var bra)

Jag blir så glad när man hittar musik, ny musik som är som skriven för njutning. Jag har funnit Midlake. Helt underbar musik. Låten roscoe är en sån där låt som det nästan gör ont av välbehag att lyssna på. Det knyter sih i magen och det känns som att lyssna på en spännande historia. En riktig skröna vid en lägereld. Den går konstant på repeat och Roscoe glider upp som en utmanare till vad jag vill döpa mina barn till. Bredvid Styrbjörn så klart.

Dagens låttext har ni nog listat ut var den kommer ifrån.

Whenever I was a child I wondered what if my name had changed
into something more productive like
Roscoe

En dag i planeringstag. med guideböcker, resekanal på tv och diverse kartor och sidor på internet försöker vi få ordning i det resekaos som råder i våra huvuden. Våra vänner far på tisdag. Det är sjukt nära. Vi far på en månad, det är sjukt nära med efter så lång tids planerande. Man blir tokig och rastlös av allt som finns att göra, allt man vill se. Det går inte att se allt, så är det bara. Då blir man bara stressad och hinner inte njuta, inser jag. Liksom vi har fått välja ställen i på vår Sydostasientrip måste jag även välja resmål med eftertanke i framtiden.

Så därför är en lista återigen på plats. (De hjälper en att få ordning på kaoset som kallas livet, minns jag att jag någon gång skrev.. sakerna på den listan var väldigt poetiska vill jag minnas). Min konkreta lista över länder och platser i världen jag inte kan dö utan att ha besökt, motivering inom parentes. Länder jag besökt eller kommer besöka inom kort fyller ej en plats på listan.

Lista:

1. Argentina, Chile, Peru (Vet inte varför Sydamerika lockar, storslaget, lite som en panflöjtvisa tänker jag mig det).
2. USA (Trots allt. Jag vill resa genom södern och känna Forrest Gump-vippar och jag vill se landet möta Stilla Havet i Kalifornien. Plastiga ställen som L.A och Florida, läskiga ställen som Texas sätter jag inte gärna min fot i. New York har jag inte bestämt mig angående).
3. Nya Zeeland (Har någonting mystiskt lantligt över sig).
4. Island (Nära men konstigt, varma källor och vulkaner).
5. Israel och Libanon (Libanon har god mat, det vet jag, Jesus föddes i Israel, judar verkar intressanta, Döda Havet är salt, finns så många anledningar varför).
6. Egypten (Ett folk som byggt pyramider är värt att uppmärksamma).
7. Kuba (Gamla bilar, Fidel och sockerrör).
8. Forna Jugoslavien-staterna (Tack vare Emir Kustericas filmer).
9. Italien (Mat och maffia).

Så, nu känns mitt liv mer fast igen. Bara att kryssa av med tiden.

Ett fint stycke svensk skogshuggare i den norrländska skogen.

Högst intressant dag. Det ska medges. De tre vännerna ger sig ut i skogen med diverse verktyg. De har bestämt sig. Den kanske galnaste planen som hittills har sett dagens ljus hos dessa unga herrar (och gjorts någonting av)ska sättas i verket. Den har två meningar, kanske tre:

Fördriva tid

Ge Munksund ett minnesmärke av bygdens stora söner

Ge totempålar en revival

Vi bygger en totempåle! Mitt ute i skogen, fast ändå inte. Inget känns så manligt som att marchera ut i skogen vetandes att här ska byggas någonting som kommer stå kvar i många år. Och det ska nu erkännas, när träd som man själv med yxa har fällt faller så känns det bra. Jag förstår skogsarbetarna. Givetvis är inte en totempåle något endagarsprojekt utan någonting som måste få ta sin tid. Därför är vi inte klara, vi låter projektet växa inom oss innan vi går vidare.

Idag läste jag mig själv i tidningen. Jag slogs över vilka bra tankar jag hade. Det är väl det de menar med att få perspektiv på saker. Det brukar jag inte riktigt gilla, Gillar att släppa saker... är så lätt att älta. Men att gå tillbaka så här i efterhand var helt ok. Jag brukar inte läsa vad jag skriver när det väl publiceras. Vet inte vad jag tycker om att ha min (gamla) bild där, blir så lätt att mina ord är det enda man tar mig för. Skiter i resten.

Idag är det fredag. En dag jag tagit allt värde ur. Känns som jag knappt sett en människa idag. Det är nästan sant. Lagade god mat åt mig själv och tittade på Idol (tack digitalhets). En tanke, som inte helt är min egen ska sägas, är följande: Har alkoholen tagit död på all påhittighet vad man kan göra en helgkväll? Jag tror det.

Pre-fylledebut minns jag inte vad man gjorde en fredagkväll. Inte före man kommer till Disneydagsdagar. Då klarnar det. Men jag vill minnas att högstaduiepåhittigheten var helt ok. Inte för att vi uträttade några mästerverk men jag vill minnas att jag inte klagade värst mycket på aktiviteterna då. Kan lika gärna vara en efterproducerad myt, vad vet jag. Nu finns det två lägen, en slapparkväll eller festa. variationen ligger i sällskap och dryck ungefär.

Tror nästan jag vill utlysa en tävling! Den roligaste genomförbara (observera; vi bor i Piteå) helgaktiviteten belönas rikligt ur skattkammaren. Någon?

Världen har någonting emot mig. Det är ett faktum. Ur min redan urvattnade dygnsplanering har de plockat bort ytterligare en komponent. Mina dagar ekar tommare än någonsin förr. Tv är död. Eller nere för stunden i alla fall.

Den kommer givetvis tillbaka. I nytt format. Tv-männen har kommit på att svenska folket säkert betalar mer för att få bättre bild. Big Brother kan ju inte vara suddigt. man missar ju underhållningen. Så nu digitaliserar de. Digitalt är bra är ett motto lika gott som något annat.

För en medelklassfamilj som min egen (åh, självutlämnande) kan man inte få alla kanaler. Man måst solla. Tydligen ska vi betala mer kulor för färre kanaler. Det kallar dom en reform. Det kallar jag inte det. Jag hade inte lätt att förklara för min mor varför vi ska behålla Cartoon Network. Det finns ju liksom ingen logisk förklaring i ett hushåll utan barn varför man ska ha en tecknad kanal. Förutom att de visar gamla klassiker på kvällarna, svartvitt och bra. Det argumentet höll inte. Ännu en del av min barndom säljer de ut. Som bara var tänkt att finnas där, men icke. Allt för bättre bild, Herr Tv-man.

Dra åt helvete och ta boxern med dig!

Just idag, eller alla dagar, verkar det vara bra att tycka om Idol. Man ska tycka något om Idol, annars är man fel ute.

Jag vet egentligen inte vad jag tycker. Eller jo det vet jag! Idol är för människor utan förstånd att veta vad musik är. Musik är inte bara en bra röst och en förmåga att "gå genom kameran" och "leverera" som de talar om. Man kan inte bli musiker enbart på det. Musik handlar om, precis som all annan kultur, om att tycka någonting, berätta något. Inte kopiera Uno Svenningsson på fredagkvällarna. Precis som man inte kan bli en författare bara för att man kan alla de svåra orden i Alfapet. Det krävs mer. Tänk er ett liknanade upplägg men i stället för sånger vi alla hört så läser deltagarna dikter och får ge ut en diktsamling. Kanske gav jag just bort vapnet för att till slut ta död på kulturen. Varsågoda!

Men ändå fastnar man där framför tv:n, år efter år. Precis som med Kalle Anka på julafton. Jag vet inte hur jag rättfärdigar något av det . "Det är tradition kan jag väl dra till med". Jag gillar inte traditioner, men i år kommer jag inte fira jul i alla fall, inte Se Kalle heller då.

Idol måste ju ha något som lockar. Men vad? Jag är tondöv så jag hör inte om de sjunger bra och snygga människor som man aldrig kommer prata med kan jag se på egen ort så att säga. Och musiken, ja musiken, är inget att hurra för. Förstöra stora personliga hjältar (nu senast Ebba Grön) kan jag göra själv på en kareokebar. Sågningarna kan jag gå ner på närmaste högstadieskola för att följa. Där finns de alla, översittarna, freaksen, dom som tror dom kan, och säkert någon stjärna med. Så många anledningar att låta bli. Inte en Idol-Jens får man älskhata längre heller.

Nej, vore jag musikalisk på något sätt skulle jag starta ett garageband och spela arg punk. Det behöver man ínte vara musikalisk för, kanske modig är en bättre egenskap. Hm. Nej, en sak är säker, med Idol och kommersiell skitradio (don´t get me starting!) har nog inte musiken en chans. Undrar om den har det annars också. Orden att sjunga börjar sina. Min vän hatar musik, jag funderar på att gå i hans fotspår.

Jag som int ens så Idol igår. (Jag söp skallen av mig på ett fint sätt).

Jag är fly förbannad. Någon jävel har snott min cykel. Jag visste att chansen var ganska stor, men jag gömde den bakom några andra cyklar när jag insett att jag inte hade någon nyckel och tiden var för knapp för att hinna hem. Inte ens en timme mitt på dagen kan man lämna cykeln på Strömbackaskolan. Fan, jag går ju inte ens på skolan. Jag fick i alla fall gå där ifrån.

Men nu är det så här att jag inte tänker släppa det här. Jag har lite fritid och min mentala hälsa börjar vackla. Jag tänker göra det här till en personlig vendetta. När jag får tag på den som tagit min cykel är det no more mr. nice guy. Då kommer det krossas rutor och levas om något fruktansvärt. Tro mig. Beware.

Kanske är det karma som slår tillbaka på mig. Jag har inte levt ett lika elakt liv som Earl (hoppas ni inte missat My name is Earl). Jag såg ikapp hela första säsongen i helgen, förresten. Lite elak har man väl alltid varit. Det är sant. Sagt dumma saker, slagit på någon, sånt. även snattat lösgodis på badhuset, jag erkänner mig skyldig. Jag gör inte en lista än, något mer får karman komma med. Jag blir elak i stället. Varför ska jag vara snäll när alla andra verkar vara ondskan själva?

Lås din cykel om du vill ha den kvar, kamrat.