Blå havet viskar andas

Jag minns en krönika jag läste i vår kära lokaltidning. Det var sommar för ett och halvt år sen och författaren hade knepiga tider med offentligt hångel. Kanske med all fylla också, jag minns inte. Det var festival och jag höll inte med. Jag fick hångla offentligt och det hade jag ingenting emot. Full var jag också.

Igår hamnade jag och nämnda författare på samma våglängd. Ska väl lämna osagt om min ändrade ståndpunkt beror på att jag växt upp eller om det helt enkelt handlar om att jag inte längre får hångla offentligt. Eller alls för den delen. Ett arrangemang med goda vänner, och musik som säger mig ingenting. Med en medelålder betydligt lägre än vad min ålder för nuvarande ligger på. Redan där känns det fel. Redan där kände jag mig gammal och speciell. Och nykter för den delen. Att känna sig gammal, att kunna se tillbaka och känna att där har jag varit en gång för längesen är läskigt. Jag gillar det inte. Jag har åldersnoja och borde veta bättre. Lägg därtill på alla fullkåta medmänniskor som runt om en stoppar sina tungor i varandra och delar alkoholångor. Det är inte kärlek, det är en freak show. Jag ser det nu. Vad gjorde den här kvällen mig då?

Gammal, nykter och ensam. Livet i ett nötskal.

(Fast jag får passa på att tacka det direkta sällskapet, det var bra)