Blå havet viskar andas

Idag har det ringt rätt mycket. Jag gillar egentligen inte telefoner. Man vet inte vad som händer på andra sidan. Det vill man veta. Röster utan ansikten är ju egentligen rätt kusligt. Men jag svarar, pliktroget och med en förhoppning av att det någon gång kan vara något annat. Ungefär av samma anledning som jag antar att folk kollar sina postlådor dagligen för. Inte är det väl för att hitta opersonlig reklam eller för att få betala pengar. Någon gång kan det ju vara det där brevet. Jag har nog aldrig fått ett riktigt brev, ett handskrivet brev med vilket någon vill a) förtälja superviktig information, b) beundra mig eller c) bara tala om hur allting ligger till.

Jag föredrar det sistnämnda. Att vräka ut sitt liv på en bit papper är jag rätt bra på. Vill jag hävda. Att få ett utdrag ur någon annans tankar i brevlådan gör det värt att gå dit ut varje dag. Jag gör verkligen det. Idag fick jag två saker: Ett dataskrivet brev (det enda som var handskrivet var underskriften) från arbetsförmedlingen som helt enkelt undrade vad som hänt mig och en lönespecifikation. Ytterligare en nit i brevlådeland.

Åter till samtalen. Det ringer, ja. Det tjuvringer ganska ofta hit. Småbarn. Idag ringde det en ung tjej som fnittrande sa "Jag tycker du är söt". jag blev helt paff. Orkade inte ens vara otrevlig som jag brukar vara. Tänkte på hur relativt få gånger man får höra den frasen under sin livstid. Jag tror att jag ganska lätt kan lista mina gånger. Och så slösar man bort det på en simpel busringning. Jag sa "jaha" och sen la hon på i andra änden. Jag var inte längre söt.

So much for communication.