Blå havet viskar andas

Man kan förvänta sig himla olika saker med en resa. Det har jag själv fått erfara. Så hittar jag detta. Jag vet inte vad jag ska säga efter detta. Hade fått för mig att det var klimatförstöringen som skulel ta kål på oss, nu väger jag dumhet i den andra handen. Fast i och för sig föder väl de båda varandra.

Topp tio udda (dumma) klagomål som kommit till Thomas Cook och turismorganisationen ABTA:

"Stranden var för sandig."

"Vi köpte ett par Ray-Ban-solglasögon för fem euro av en gatuförsäljare - för att senare upptäcka att det var en piratkopia."

"Ingen berättade för oss att havet var fullt av fisk. Barnen blev rädda."

"Det tog oss nio timmar att flyga hem från Jamaica till England, men det tog bara tre timmar för amerikanerna att ta sig hem."

"Min fästman och jag hade bokat ett rum med två sängar men blev placerade i ett rum med dubbelsäng. Vi håller er nu ansvariga för att jag blev gravid. Det hade inte hänt om vi fått det rum vi bokat."

"Det är för mycket spanska människor. Receptionisten talar spanska. Maten är spansk. För mycket utlänningar."

"Vi tvingades köa utomhus utan luftkonditionering."

"Det är er plikt som researrangör att upplysa oss om högljudda och stökiga resenärer innan vi reser med er."

"Jag blev biten av en mygga - ingen sa att de bits."

"På semestern till Goa upptäckte jag till min förfäran att nästan varje restaurang serverade curry. Jag gillar inte alls kryddstark mat."

Källa: Svenska Dagbladet.

I tre år i rad fick jag hångla på Trästock. Missade en hel massa musik. Det är de enda festivalminnen jag kan ta ur mitt eget upplevelsebibliotek. Det räcker så, men den här tiden på året. Den är vad den är; festivalsläppen och drömmarnas tid. Varje år samma visa, varje år är jag lika hänförd. Ändå stannar jag hemma. Jag tycker verkligen om musik, men före någon ger mig ett flott hotellrum, gratis öl i plastglas och ett backstage-pass kommer jag inte besöka en. Jag hatar att sova i tält. Jag hatar att jag tänker på hur bra musiken låter hemma när jag ser den live. Jag tycker heller inte om att bli knuffad på, vara smutsig på någon annans initiativ än mitt eget. Därför sitter jag här och jublar över festivalsläpp varje år utan att ens ha en tanke på att vara där när det händer. Kanske jublar jag över attr någon någonstans har smak. Kanske jublar jag över att jag vet hur bra de är. Jag vet inte.

Det finns många festivaler inser jag när jag ser en annons i Sonic för Putte i Parken. Var? Karlskoga. Inflation, ja. Annars skulle jag mer än gärna spara ut skägget och ta på mig den finaste flanellskjortan för Fleet Foxes i Arvika. Se Laakso och Pete Doherty på Peace and love i Borlänge. Vara lycklig framför Kings of Leon på Hultsfred. Eller helt gå i kulturelitextas i Göteborg. Way out West är på alla vis bäst i år. Bon Iver, Wilco, Band of Horses och Anthony and the Johnsons. Jag säger inget mer. Utan konkurrens högst upp på tronen tittandes ner på alla mediokra försök.

Övriga spådomar inför sommaren: Man kommer med så låga odds att bookmakers världen runt somnar kunna se lagom-alternativa-för-att-festivalgeneralerna-kan-pusta-ut-akter på vardera festival runt om i det fantastiska Svea rike. Det smärtar mig att säga att där finns Thåström. Tillsammans med Jenny Wilson, Anna Ternheim, Timbuktu och Damn och Sahara Hotnight är han helt okej men varken farlig eller unik. Längre.

Utöver det, givetvis, en massa schlager, Idol och Takida som inte roar mer än slött ihopskruvade åkattraktioner på lagomt sunkiga gatufest. Håll till godo. Jag kommer alltså inte vara där. Jag kan däremot önska att jag skulle befinna mig i Stockholm och se Dylan nästa helg. Eller ta sista minuten-flyget ner dagen jag får sommarlov för att se Springsteen vara Springsteen.
 
Jag kan vara helt störd. Men jag längtar än dock till festivalsommaren. I tidningsform jagandes så nära fem det bara går. Jag längtar så det gör ont.