Himlarand
Det gör ont i hjärtat, på ett helt annat sätt.
Min drottning av det midnattsblå.
Hon med sitt sätt. Sina övertygelser. Sin magi.
Som får mitt hjärta att göra ont så jag blir
extatiskt paralyserad.
Får mig att ifrågasätta mina mönster, min uppbyggda pyramid.
Försiktigt sveper över mina knutar som ingen
tänkt på att vare sig lossa eller dra åt. Väntat i stiltje.
Det gör ont i hjärtat. Gott ont, nödvändigt ont.
Av gammalt utan ord och nya himlaformationer. Av laster och riktningar.
Att omvärdera allt det jag tagit
för mitt. Att öppna bakdörren till sina egna övertygelsers slott.
Att gå ut i blåsten och visa sina knutar som de är. Rätt mot paniken, tvivlen.
Det gör ont.
Enda vägen fram.
Jag har inte vågat fråga, men kanske kan gatorna inte vara
eremitens med ett skrikande hjärta och spöken för spökens skull. Bara.
Drottning av det midnattsblå.
Tröstens färg för en brinnande värld. Över orienten och dalen.
Fägen när tvivlens blåst mojnat.
Må förste självförverkligare vid undergångens rand vinna
Det står en kvinna på en överfull kollektivtrafiklösning och läser lapp efter lapp ur en välsorterad hög med post its. Som om allt som finns att veta numera kan sammanfattas i påminnelseform. Världsalltet i fickformat. Ser särskilt på de klara färgerna som en sorglig ouvertyr för hoppet. De lyckliga idioterna vann. Nu återstår bara tom underhållning och religion.
De kommer aldrig veta när de är där. Lyckliga dem.
Nästa station
På Trollhättans station är det svart. Svensk småstad dränkt i evig natt. Den kom tidigt och svärtan mulllrar över en tom perrong. En rad. Om och om igen. Det är ont om ärliga människor. Du är säkert inte en av dem. Dras mot oron och märker hur mitt kroppsspråk bli allt mer ryckligt. Oroligt. Svärtan stannar inte vid mitt skal. Fyller i med fler rader. Mänskligheten som drog. Som ett nervgift jag nu ser effekterna av, efter ett långt missbruk. Den spretiga korpen som tog för mycket. För många. Nu ensam i den natt som inte ser något slut.
Jag borde lärt mig, lärt mig för längesedan. Att inte leva med känslorna utanpå, de som ingen tycks se. Att inte se varje människa som slår på den punkt jag vet jag vill få slagen som ett uppåtrus. Jag hamnar här varje gång. Är mästare på signalerna på när kranen ska stängas. Bortom min kontroll. Samma känsla, ny stad. Piteå, Rom, Göteborg. Svärtan har kommit till Trollhättan.
Huvudet före. Planer bortom detta liv. Kärleken är sådan, för mig. Pandoras ask. Stormens öga. En drog jag överdoserar varje gång tillgång finns. Tre dagar, tre möten, tre goda sår. Där står en mur. Sedan mullrar undergångstrummorna nere i det svarta. Jag måste sluta. Sluta med spelet, med oärligheten, med huvudet före. Balansera upp svärtan. Sluta falla. Sluta hamna här.
Det som aldrig blev
Jag behövde verkligen en storm ikväll. Behövde oreda, behövde kaos. Av så många olika anledningar. Något som slet, tjöt och omdanade. Ett kaos att vandra omkring i, inte låta bräcka en. Att stå emot. Av högst personliga skäl. Dem börjar bli många, skälen att skingra med en dånande storm. En totalt egocentrisk och ateistisk syndaflod med förödande kraft.
Nu fick jag sköna, fullständigt normala höstvindar och av upphaussad rädsla tomma gator. En egen stad. Helt utan prövning av motståndsdugligheten. Av renheten i känslorna, av staden, av träden, av krisberedskapen. Av mig själv. Och tillvaron gnager på, som insekter under barken.
Allt ska omdanas, omprövas i kaos. Väntar fortfarande på Stormen.
Ögon ser, hjärnor förstår, allt annat har inget organ
Marken ruttnar under fattigsverige. Mannen som skulle ge sitt liv för bakverket på insidan. Av konditoriets fönster och på andra sidan gapet. De desperata lapparna med unga som vill bo. Utan ett telefonnummer taget. Kön utanför bolaget kvart i tio när regnet inte kan komma närmre. Den uppgivenhet bland dem som vet att de inte har någon bättre stans att vara än här, väntandes på att dörrarna ska öppnas. Halvcirkeln av bänkar tjugo meter bort. Stiligt klädda män och kvinnor i övre medelåldern som med långa plasthandskar letar något pantvärt i centrums sopkorgar en tisdag vid halv fem. Den unga tiggaren utanför Tempo, timme ut och timme in i en huvtröja på ett stadsdelstorg långt från folkströmmarna. Han som åker de längsta spårvagnslinjerna ändhållplats till ändhållplats utan giltigt färdbevis för att allt saknas. Ungkarlshotellen, hororna i en kal lägenhet där de inte bor. Pensiönärerna som samlar kuponger på bordet utanför innan de kan börja handla. Studenterna som läser för att överleva en termin till. De osynliga som städar Avenyns cafeer innan första vagnen börjat gå. De på de billigaste nattbussarna genom sovande städer mellan hem och betalt skitgöra annanstans.
Kan inte möta deras blick. Den förhatliga medelklassens kollektiva skam i bröstet. En fot minns deras steg, den andra betalar för att glömma. På väg uppåt, utan väg in men slutar aldrig försöka. Och duvorna mår bra. Utan att någon matar dem på osopade gator. I ett paradis för dem som lever på andras otillräcklighet.
Samtal från skuggsidan
Orden kommer när rutinerna kryper så nära att de skrämmer. Äter upp allt. Får mig att vackla. Orden lugnar som de gjort i en evighet. Så enkelt är det. Mina räddare och mina förgörare. Så enkelt är det med. Så många tankar som försvunnit då orden inte fastnat, så många gropar som undvikits i en instrumental livsmelodi. Tills nu.
Hungern är borta. Imorgon tillbaka till listorna, min stol och min stationära dator. Listor och grafer ska göra någonting begripligt medan allt jag kan tänka på inte är det. Alls. Vill bara inte ha smakerna som bjuds. Finns ingen ilska eller sorg i det. I metavärlden tappar verklighetens föda mening. Allt är bara en doft av någonting annat. Som om ett liv levdes om ett annat liv. En karaktär på en avsides scen och ett sidan av-perspektiv.
Flykten är sedan länge avskriven. Flygplanen hänger stilla som nålade vid kupan över mig. Det är i myllan och dimman runt om mig som melodierna ska få ord. I min direkta närhet. Det är lika mycket en vision som ett löfte. Jag vet.
Undergången mullrade aldrig så högt som när den var som längst bort. Utan fallhöjd, men med en längtan om att hellre falla fritt än att sitta stilla då varken vingar eller trappor bar uppåt. Nu är allting tyst. Undergången är inte närmare nu, inte alls här. Alla ska leva för alltid, allt är oändligt. Och allt är bara oändlig slätt och ingenting varken faller eller stiger.
Mitt torn
Ville egentligen fråga dig som känt mig så länge vad som är mitt problem, men sedan kom jag på att inte ens jag känner mig så bra. Så många år och samma frågor, så många försök och samma quick fix.
Att känna ingenting
Får inte ihop ett och ett till sömn just nu. Det regnar. Allt är lite skakigt, har varit det ett par dagar. Tänkte just att min rastlöshet och oro inte är materialistisk, inte har med längtan till någon annan plats att göra. I alla fall ingen verklig plats. Det finns ingen fast punkt som skulle få det att gå ihop. Tanken går runt, gnager, gör det hela ännu svårare. Egentligen. Ändå längtar jag efter att få åka tåg. I regnet. Har gjort det ett par dagar nu. När det stått lite still, inte visat sig någon mening. Kanske i tron att jag ska visa mig själv fel, att det kommer kännas lugnare när jag kommer fram. Någon annanstans. Som efter ett par öl. Eller en lugn natts sömn. Fast det egentligen är samma sak om och om igen, självbedrägeri.
Men följande tanke då, den givna följdfrågan. För det blir ju inte lättare om inte spår av järn, perronger, väska över axeln lindrar. Diffusa lösningar ger diffusa svar. Så är det ju. Lite skönt med regn, lite skönt med aldrig tyst. Men ett och ett går inte ihop till ro inatt.
En liten sak om brev
Det här med att läsa gamla brev när man vet hur det blev. Eller inte alls vet hur det blev med någonting, egentligen. Det måste vara ungefär som att torka sår med moln. På ett sätt kan jag vara glad att jag sprarat allt från så många episoder i mitt liv. Från den där småpretentiösa brevväxlingen med hon jag nog tyckte om som jag gärna hade hört från fortfarande, till den lilla lappen med ditt telefonnummer på som jag fick efter första natten vi mötts för att jag hade slut med batterier på min telefon. Konstverk till gratulationer på olika bemärkelsedagar. Hälsningar i böcker. Allt är så vackert vemodigt. Som de tussigaste molnen i sår som aldrig kommer gå igen helt, alltid kommer ömma om vintern.
Det är bara ett som fortfarande inte gör mig varm att läsa. Inte helt. Det där du kort nämner kärlek på en avriven sida. Där du vet hur du tidigare gjort men nu ska lyssna mer på hjärtat. Antar att det inte var till min fördel till slut. Men det är något väldigt rapsodiskt över just den biten papper, så ärligt som ett brev kan bli. Därför blir det svårt att läsa det nu, nu när man vet hur allting blev. Ett sådant alldeles ärligt brev förtjänade en bättre historia. Eller kanske tycker jag att det var vi som förtjänade en bättre historia.
En sak till: Hur mycket jag än förändras, flyttar, förtränger, så säger de här breven och minnena någonting om var jag kommer ifrån. Adresserna på båda sidorna kan inte ljuga. De förblir viktiga, även om inte alla sår läker helt så finns där en värme där som dessa sår behöver. Den som inte förstår det vet ingenting om sår. Eller brev.
Baccus
Du och din poesi. Du och ditt liv. Sådana killar som du. Var det ödet som valde dig eller du som valde det?
Het smuts på mörka turistminnnen
Läser en obehaglig bok. Av Per Hagman, som mer och mer liknar det närmaste jag kommer en litterär husgud. För några månader sedan fick "Vänner för livet" mig att tro igen, fick lite ljus att lysa in där det inte varit så mycket av det det senaste halvåret. Och så "Oskulder kysser". Den hade mig naglad på det obehagligaste av sätt. Och avslutas där, dit jag i tankar aldrig tänkt återvända. För chock och panik i kvarteren kring Termini det kan jag. Bland uteliggarna, småtjuvarna, zigenarna och den allmänna smutsen kring detta kollektivtrafikpalats har jag haft ont. Fått ont. I kvarteren där bakom har jag kedjerökt i tio dagar i sträck och tappat mig själv totalt för någon annan. Då läste jag "En dag" som hon tipsat mig om. Nu avslutas "Oskulder kysser" på det mest obehagliga och ofärdiga sätt på denna plats på min mörka skala. Flimrande bilder av det oroliga myllret, det där internetcafét och oron. Framförallt den överhängande oron över hela platsen. Får nog leva med de bilderna ett par dagar. Som en direktlänk, en stråle, av svärta mellan Gamlestan och Termini.
Jag önskar allra innerligast att det just ikväll händer något vackert på Termini. Ett ödesbestämt möte, en positiv livsomsvängning eller bara ett uns av medmänsklighet. Det behöver min mörka plats. Det behöver jag.
Skisser för gårdagen
Det är för mycket grubblerier igen. Om hjärtat, välbefinnandet och tiden som går. Det regnar gråtmilt mot mitt fönster, sömnen är någon annanstans. Jag vet inte om det är ensamheten eller flersamheten som stör mig mest. Jag har båda delarna. Eremithjärtat sårar. Igen och igen och igen. Utan at vilja det, utan att mena det gör det människor illa. Spårvagnsturer är som avbrott i smärta, som små passager mellan dimensioner. Därifrån tar eremithjärtat nummer 11. Eller 7.
Ingenting blir längre nytt. De första, alla första som eremithjärtat känner, har gått sin väg. Ingen naivromantik kvar. Inga tvåmansföreställningar. Inga ögon som värmer en hel lokal. Det är känslan och tiden går. Hotet av att förbli, bli en stenstod, rädslan för att vara en parentes i det hedoniska, det oprövade. På räcket däremellan går vi balansgång. Eller ska.
Så länge har politiken blivit ett självändamål. Precis som musiken inte fick bli, om ni minns. Jag söker efter allt lägre former av umgängesnivå, sammanhang. Där självändamålen inte blockerar det behövda. Inte gör tabu. Må det vara förruttnat och unket. Simpelt och enfaldigt.
Det behövda står över det skissat rätta. Av alla. Förnuftet ska lösa knutarna till slut.
Ett brev till en alkolist
Kära alkolist,
du som jagade mig uppför backen så jag nästan föll över de höga gatustenarna den första gången jag var här på riktigt. Jag tänker på dig ibland. Nu när jag vandrar vad som kommit att bli våra gator, och kanske ibland känner av en smula av ditt brölande vansinne. De där sena nätterna när dimman ligger tät och man undrar vad som finns på insidan, vad drivkraften är. Då kan jag springa bara för att minnas den där kvällen när jag rusade upp för trappan. Jag sprang fortare än dig, men jag var ny, vilsen och rädd för allt jag såg. Du har så klart ingen aning om att jag dagen före satt på en slingrande buss över slätten och grät ensam utan någon som helst anledning. Jag är dig nu. Jag har gjort den staden som säkert skadat dig mer än mig till min. Jag blundar inte för den längre, det är andra städer som bränner på insidan av mitt ögonlock så jag gör som den gamla mannen och blundar mig igenom städerna som tornar upp sig som vertikala sår i landskapet.
För en tid sedan såg jag en hare på våran gata. Du är nog inte heller religiös men det var ett särskilt sken över djuret. Det sprang som jag när jag närmade mig. Annars varar ett lugn, ett stillestånd. Jag kanske skapar luftslott men ibland tänker jag att ingenting av det här hade hänt om jag inte träffat dig.
Jag lever trots allt och hoppas du gör det med.
Identitet och en envis blick
Jag låter mina rastlösa fötter sjunka djupt ner i myllan, Göteborgs jord. Ett motståndsbeteende. Här ska jag envist bli, för min egen skull. Jag växlar in all min utländska valuta och ler mot rutan när solen går ner ute i havet bakom industriernas siluetter. Varje minne plockar jag på känslor och lämnar på varje spårvagnstur, vid varje solkigt bord. Ett medgivandebeteende.
Önskar vilande mot staden att jag kunde bemästra varje ögonblick, se vilket av dem som var det avgörande. Det slutgiltiga. Och vilka som kommer stå kvar vid min sida efter tid av tid av ögonblickskorta solnedgångar och panoramablickar över denna vemodsilskna plats.
Önskar vilande mot staden att jag kunde bemästra varje ögonblick, se vilket av dem som var det avgörande. Det slutgiltiga. Och vilka som kommer stå kvar vid min sida efter tid av tid av ögonblickskorta solnedgångar och panoramablickar över denna vemodsilskna plats.
Den blinde ler
Än en gång undrar jag hur hårt man ska behöva försöka. Vad man ska behöva ta. Det är inga muntra tankar idag. Heller. Jag kan bara inte förstå mig på min omvärld, som om den ville mig ont från starten, som om ingenting någonsin var lönt åtminstone en tilltro. Oro och lögner vrider om varje gata, varje hus, varje röst till någonting ingenting värt. Jag vet inte om jag siktar på botten eller mot toppen, på alla vis är jag närmare det första. Jag bygger sakta murar kring allt, tänker att där kan det vila. Svalna, slockna.
Och någonstans valsar Glädjen runt som om ingenting hade hänt. Det är lätt att hålla sina ögon slutna när ens drömmar är ljuva trippar av sådant ingen vaken skulle köpa.
Och någonstans valsar Glädjen runt som om ingenting hade hänt. Det är lätt att hålla sina ögon slutna när ens drömmar är ljuva trippar av sådant ingen vaken skulle köpa.
