Blå havet viskar andas

Mina barn ska aldrig få leka med vapen. Riktiga som oriktiga. Fan, där sa jag så där igen! Att jag ska ha barn. Vad är det egentligen med mig? Här tar jag helt enkelt saker för givna. Det är ju inte så att det existerar en kö för att få fortplanta sig med mig. Och det är inte så att jag egentligen har bestämt mig om jag vill ha barn. Alla andra har väl säkert. Det är snarare ett om. Men alla pratar när så då blir mitt om snarare ett när. Det är inte överst på dagordningen i vilket fall.

Nåväl, inga vapen till mina ungar. Det är ett som är säkert. Kanske plastsvärd. Jag gör fäktningssporten en tjänst och om de skulle få för sig att bli mordiska är det större chans att offter hinner undan ett tungt svärd än om fanskapet skaffat sig ett avsågat hagelgevär. Med tanke på mina smala armar.

Jag dryftar fortfarande om våld i kulturen. Men med tanke på utvecklingen är det väl bara verkliga upplevelser i stället för spel så det går helt bort. Givetvis ska jag lotsa dem bland filmklassiker de ska genomlida i tidig ålder. En del säkert blodiga. Kan man inte undkomma. Men konst ändå. Samma lika med musiken. Kommersiell radio kommer inte komma in i mitt hem. Straffet för det är en lång lektion i något bildande ämne. Jag kan inte rå för att en del artister sjunger om klasskamp och revolution av det brutalare slaget. Det ska kunna sin musik. Ligga före sin tid. Fast det ligger långt fram i tiden. Mina barn kommer bli helt fantasiska. Om de föds.

Skjuter jag mig själv i foten?