Blå havet viskar andas

Det har med laos blir bara battre och battre. ibland tror jag att vi har hittat paradiset har pa jorden men Tomas pastar att man skulle bli less efter ett tag. I dagarna tre har det da fungerat som mental massage for oss bada. Och tro darfor inte att vi nite gor nagonting.

Direkt efter att vi lamnat vara batresekamrater bakom oss kanss allt bra. Vi hittar ett billigt, relativt mysigt familjeagt gasthus pa en bakgard nere vid floden. Luften ar ren och det kanske skont att andas in. Vi hade vantat oss en mix mellan Asien och kommunistgratt men vad fann vi? Frankrike och Asien. Vi hyr cyklar och cyklar pa hoger sida igen. Snart ar man tillbaka i det tanket. Husen ser ut som de lag pa den franska landsbygden i nagon liten by. Sma balkonger och stora fonsterluckor. I manga av dem ligger fina kaffeer med. Det basta laotiska kaffet och goda croissanter. de spelar avslappnad musik och nastan kanns det som en film. Bastubad blir det ocksa nar solen gatt ner. lika varmt som hemma men med angande otrlukt som skvallrar om att nagot bra borde det ju gora oss.

Vi besoker tempel och det sjukt valkostade kungliga palatset som kommunisterna ganska fort efter revolutionen 75 gjorde till ett nationalmuseum. Vi ser en poetisk film med ett Karl Marxcitat som titel. Nagotning om att allt fast blir luft. Manga fina sekvenser som speglar kanslan av att vara har. I allt den poetiska tystnaden. Ett fint ordsprak tar jag med mig. For att skapa nagonting maste man forlora nagonting. Sa ar det nog. Man maste forlora nagonting for att fa det nya.

En laotisk sed jag gillar ar att de inte namnger sina gravar. for nar de levande glommer vem som ligger dar sa forlorar gravarna varde och da spelar namnet pa den dode ingen roll. Ett namn utan ett ansikte ar ett ansikte vilket som.

imorgon aker vi vidare, morgonbuss mot Vang Vieng. Vi far se hur det gar. ikvall blir det buffelstek och sa har vi hyrt ett rum med tv och dvd, sa det blir lite film. Bra det.

Annars var ordet harmoni.