Himlarand
Det gör ont i hjärtat, på ett helt annat sätt.
Min drottning av det midnattsblå.
Hon med sitt sätt. Sina övertygelser. Sin magi.
Som får mitt hjärta att göra ont så jag blir
extatiskt paralyserad.
Får mig att ifrågasätta mina mönster, min uppbyggda pyramid.
Försiktigt sveper över mina knutar som ingen
tänkt på att vare sig lossa eller dra åt. Väntat i stiltje.
Det gör ont i hjärtat. Gott ont, nödvändigt ont.
Av gammalt utan ord och nya himlaformationer. Av laster och riktningar.
Att omvärdera allt det jag tagit
för mitt. Att öppna bakdörren till sina egna övertygelsers slott.
Att gå ut i blåsten och visa sina knutar som de är. Rätt mot paniken, tvivlen.
Det gör ont.
Enda vägen fram.
Jag har inte vågat fråga, men kanske kan gatorna inte vara
eremitens med ett skrikande hjärta och spöken för spökens skull. Bara.
Drottning av det midnattsblå.
Tröstens färg för en brinnande värld. Över orienten och dalen.
Fägen när tvivlens blåst mojnat.
Kommentarer
Trackback