Blå havet viskar andas

Kära alkolist, du som jagade mig uppför backen så jag nästan föll över de höga gatustenarna den första gången jag var här på riktigt. Jag tänker på dig ibland. Nu när jag vandrar vad som kommit att bli våra gator, och kanske ibland känner av en smula av ditt brölande vansinne. De där sena nätterna när dimman ligger tät och man undrar vad som finns på insidan, vad drivkraften är. Då kan jag springa bara för att minnas den där kvällen när jag rusade upp för trappan. Jag sprang fortare än dig, men jag var ny, vilsen och rädd för allt jag såg. Du har så klart ingen aning om att jag dagen före satt på en slingrande buss över slätten och grät ensam utan någon som helst anledning. Jag är dig nu. Jag har gjort den staden som säkert skadat dig mer än mig till min. Jag blundar inte för den längre, det är andra städer som bränner på insidan av mitt ögonlock så jag gör som den gamla mannen och blundar mig igenom städerna som tornar upp sig som vertikala sår i landskapet. För en tid sedan såg jag en hare på våran gata. Du är nog inte heller religiös men det var ett särskilt sken över djuret. Det sprang som jag när jag närmade mig. Annars varar ett lugn, ett stillestånd. Jag kanske skapar luftslott men ibland tänker jag att ingenting av det här hade hänt om jag inte träffat dig. Jag lever trots allt och hoppas du gör det med.