Blå havet viskar andas

Någon puss per dag. I smyg. Med danande löften, eller så är de bara i mitt huvud. Tågen är i vart fall riktiga.
Tänker att vi borde göra någonting.
Ta det tillbaka. Visa att det inte är ok. Trots att jag är undantaget.
Ständigt klämd mellan stolar, utan patos till någonting. Ändå är jag trött på att prata. Vill göra.
Hus med kolonner. Hus utan står tomma. Lite längre ut bor mina vänner, i andra hand.
En puss till. En nya dag.
Klassisk musik och ett ovanligt tomt kollektiv. Jag är glad att jag har någonstans att bo. Önskar att fler som vi satt på balkongen om kvällarna och hörde båtarna och kråkorna.
Inte bara folkpartist 1 och 2 och 54. De källsorterar och är nöjda.
Staden är vår, jag vet, men ibland känns det inte så. Som om de putsat bort det som vi tyckte om under blank marmor. Gjort till disney-lands, ett zoo för inte längre vilda djur.
Gentrifiering heter det. Lär jag mig vid läroverket. Visste väl kanske före. Det är det jag vill göra någonting åt.
Ändra och pussas. Det är ingen revolution men ett förmänskligande. Av det jag tycker vi förlorat utan strid.
I bokstäver står det klart. Vi måste göra någonting.
Tåget rullar ut igen och läpparna smakar puss. I smyg.