Blå havet viskar andas

De säger alla att det inte kommer bli vi. Inte nu i alla fall, kanske då, kanske sen, kanske kan framtiden rädda oss. De lämnar mig saker som betytt någonting för de behöver dem inte mer. Jag ser på sakerna och tänker att det någon gång kan bli vi. Gör mig kanske av med dem för jag inser att det inte sitter i sakerna. De är bara kul så länge de är en intern grej, en present, en del av oss för en stund. Sedan är de bara sår. Insinuationer i bilder och ord får mig att tänka att alla skapar oss med någon annan. Tanken gör mig mest trött. Stalkern i mig orkar inte bli upprörd, ledsen. Kanske är han drogad men allt är bara tecken i tiden. Man kan strula till det på så många sätt, eller göra allting rätt. Kanske funkar det inte ändå. För mig är bara kärlek någonting som inte går över.

Efter allt har jag i alla fall musiken. För någon sång delade jag inte med någon alls.