Viljan har ingen självdiciplin
Sommaren står på sin spets, förgänglig. Så känns det som om vi på en minut måste göra allt för att rädda värdigheten. Det är vackert, som en port in till någonting som kunde ha varit. Nu hinner vi inte. Fabriken släpper ut skit varje kväll och skriker ut allt det fördämnda över dem som är tysta. Vi går förbi varandra på folktomma gator. Tänker att tiden är på vår sida. Det finns bara en veranda där vi pratar eller dansar. Dit krävs det vakter.
Förgängligheten. Det är ensamma gator. Jag är feg. Grannen har fest och jag är feg. Egentligen hade han fest igår men jag var feg då också. Tänker på Portugal, tänker att den rastlösa pojken flyr de viktiga frågorna igen. Nu gick minuten och jag stängde dörren för att inte väsnas, tänkte att det var symbolik mer än någonting. Värdigheten fnös, gick, och det här kommer sluta illa.
Förgängligheten. Det är ensamma gator. Jag är feg. Grannen har fest och jag är feg. Egentligen hade han fest igår men jag var feg då också. Tänker på Portugal, tänker att den rastlösa pojken flyr de viktiga frågorna igen. Nu gick minuten och jag stängde dörren för att inte väsnas, tänkte att det var symbolik mer än någonting. Värdigheten fnös, gick, och det här kommer sluta illa.