Blå havet viskar andas

På min mors födelsedag (som jag halvt glömt bort för att jag trodde att det var den tolfte men det var den trettonde då dagar vävde sig samman och fick konsekvenser ) kunde en pundare inte hålla sina fingrar i styr. På min mors födelsedag får jag ett telefonsamtal som berättar att min bil är borta och jag undrar om någon skämtar med mig. Suckar  och söker syndabockar var helst jag kan finna dem. Det är otroligt hur vi människor behöver skuldlägga någon. Jag hittar ingen passande. För det är inte enbart pundarens fel att han knackar rutor på bilar när det är för tidigt för att dricka glögg. På året och på dygnet. Inga nätter sjunger om att hemsktheter är sagor som ingen borde ha läst men som hände. Som kopplades ihop med natten. Pundaren utför onda handlingar för att han är fast i ett hjul och vill motverka mönster. Onda saker händer kring halv nio med, på min mors födelsedag i alla fall då det ligger anonyma blombuketter på hennes bro och jag har lovar mig själv att aldrig velat ha blommor men de är vackrare som gest än handslag. Sprit. Sådant man bara ger folk när det roliga är krystat men nödvändigt. De som bestämmer bygger friskolor och kärnkraftverk. Friskolor för de rika och kärnkraftverk så vi alla kan vältra oss i elektricitet så det aldrig ska behöva bli natt. Pundaren tar hellre en gammal Saab och kör som en dåre, jag kan inte tro att han ville någonting annat än att ta den. Nu sitter han frihetsberövad och jag kan inte låta bli att tycka synd om honom.

Dagen efter min mors födelsedag får jag hämta min bil och får en perfekt lektion i hur man gör för att stjäla den. Polisen bedömmer min person och säger att jag inte kommer punda så jag kan lära mig hemligheten. Sedan kör jag iväg. Blodet skrämmer mig, jag tvättar händerna maniskt och funderar vilken musik man ska lyssna på när man gör det. Det börjar regna. Senare har jag ett paraply och står på en väg och väntar på en bil och en vän som ska ta mig till ett ställe jag inte har något behov av att besöka men som inte är här utan att här är någonting fel. Människor passerar och meddelar mig hur världen ligger till. De frågar inte om kärnkraftverk, eller friskolor. En man rullar ett cykelhjul och vägen kunde leda ut på en slätt men den leder bara till fortsatt regn. En annan herre berättar att det faktiskt regnar vatten och jag tänker att det borde vi vara glada för varje dag. Att paraplyer står emot, fortfarande. Mina skor blir blöta och dagen före stal någon min bil men det är liksom det. Inte värre.