Blå havet viskar andas

Det är vardagsvulgärare än på länge. Undrar om det någonsin varit så här? Jag frossar i yoghurt med müsli och ser på mer eller midre värdelösa påhitt på tv. Jag skriver små saker på papperslappar som ligger här och skräpar. Det leder ingenvart.

Igår var jag på arbetsförmedlingen och fick se på förändringar som ingen riktigt har koll på. "Om man har en spann med skit blir det inte bättre för att man vänder upp och ner på den". Sen åt jag lunch på gamla skola och insåg vilken lyx det är. Sen samtalade jag med gamla lärare i en halvtimme eller så och mådde rätt gott. Fisk i vana vatten.

Sen är det någonting med kärleken med. Det är vår och då ska ju saker hända. Tomas har en barbiedocka på napp och är allt bra mystisk och folk överlag verkar gilla hela förälskelsen. Jag tror jag har gjort Piteå på det planet. Bränt mina broar, liksom. Det är nu man vet att det är illa, när man börjar älta och ångra de man sagt nej till (och Gud vet att de är lätträknade på samma sätt som jag inte är lättfotad). De man förnekade kärlek för att de hade fel skor, talade om fel saker, var född fel tid and so on. Jag spionerar på folk genom fönster och bloggar. Man skulle bo i stan för där går fler människor förbi ditt fönster än på denna smutsiga gata. Idag 12 sedda.

Någon som har bättre tider i sikt? Jag behöver er.