Djupet på ytan
Livet som krympling går vidare. Det är inget vidare liv. Tur att det blev dåligt väder så jag kan gnälla lite. Tur att det är måndag. Ett plus för min stora filmsamling.
I övrigt kretsar mina tankar inte kring mycket annat än knän och alldeles för starka värktabletter. Det är lätt att snöa in på något. Släppa allt annat när något felas en. Den fantastiska människokroppen. Fast jag har börjat tveka. Utan att blanda in högre makter så kan man ju undra varför sådant här händer? Det är dumt. Går en bil sönder på exakt samma ställe flera gånger är det någon högt uppsatt snubbe som suddar och ritar om lite. Senm går det inte sönder!
Inte med den fantastiska människokroppen. Jag är rädd att vi tagit död på evolutionen. Med all vår medicin och läkare hit och dit. Det är inte bra. Ingentng löser sig själv och finns Gud verkar han ge blanka fan i vilket. Vi har ingen respekt och därför kommer knän alltid att gå sönder. För det finns någon som fixar de. I efterhand. Och så nöter vi ner den fantastiska uppfinningen som är vi. I våra snabba bilar som är smartare byggda än vi. Någon gång måste ju tornet vi bygger mot himlen, rasa.
Man ska inte bråka med naturen.
Nej, fy fan för läkare och mediciner. Låt oss självläka!