Blå havet viskar andas

Panik panik, allt på en och samma gång. Jag kan inte sova. Det gjorde jag inte inatt. Jag går på toaletten men vågar inte spola. Vågar inte väcka någon.
Samma panik igen. Idag. Just nu. Jag kan inte andas, det händer ibland. Det kommer luft men jag har ingen nytta av den. Så känns det.
 Kan inte ha kläder på mig för de stänger mig inne! Jag flaxar som en pelikan i hallen, söker luft. Kan inte andas. Jag är inte tokig vill jag tro.
 Det blir så här ibland.
Det är sommar och man vill bara krama den, sa jag. Men hur? Hur kramas man? Det sa jag inte jag var trevlig.
jag har för mycket hår. Det växer något ohyggligt. Det stör min nacke. Jag kan inte andas. Vill knyta det. Har absolut inte bokat en klipptid.
Det kan jag vara efterklok om. Frisörerna ringer aldrig mig. Slåss aldrig om mitt hår.
Jag har aldrig sett ett slagsmål om hår.
Någon sjunger om att sova som ett barn och det kommer jag inte göra inatt. Det går för fort fram. Det kliar. Jag kan inte andas.
Panik. Jävla katter.
Tänker på mig själv som den stora poeten och på tårta. Det borde man inte göra när man inte kan andas.
Kan bli min sista tanke. Så egocentriskt.
Jag ska tänka på någon annan. I fall det är slutet.
Man vet aldrig när slutet kommer så jag ska aldrig tänka på mig själv igen. Kanske få en kram.
Någonstans sipprar Håkan in. Han är arg för att han inte kan sjunga rent. Det är konst. Han rasar. Som det sig bör.
Jag vill hålla någoni handen vad han sjunger falskt.
Det rinner ur min näsa och jag tror att jag skulle kunna andas. Om jag inte höll andan. Fast man andas genom näsan med.
Jag har svaga lungor men jag gör ingenting med luften. Jag andas javisst. Äppelträdet blommar. Fan. Det är vackert, det är sommar.
Gillar nog bara att sätta en sats före min panikångest. Idag var det hårsommarmåndagålderskrampanikångest.
Men jag andas igen.
Använder luften. För den här gången.
Tänker på andra.
Som inte tänker på mig.
Det var mitt epos det andra.

Jag är ingen poet utan bara galet normal. Med svaga lungor.