Det skulle vara latt for mig att saga jag inte hittar hem, men det gor jag, tror jag
Bob Hund. oh, Bob Hund. Varfor nu? Har inte hort dem pa ar och dagar och nar jag vaknar uppar dem de enda i mitt huvud. Dagens lat utan att en ha blivit hord. Men den passar ju. Alltid nagot.
Jag har atit min sista Asienfrukost.Jag har druckit min sista bananashake och det mesta borjar lida mot det orfrankomliga slutet. Nyss njot jag till och med av min alldeles sista kalla dusch med daligt tryck..! Allt ska glorifieras. Nu ar tiden.
I rummet bredvid pagar ett sexmaraton av nagon slag och jag vaknar under hela natten av vaggbank och ston. De ar svenskar, verkar just ha mots. Vi stor inte men undrar om inte de ocksa har markt denna lyhordhet som rader. snabba stopp for vattenkop, vi halsar inte i korridoren. En hel dag av ingenting. Jag vandrar bort en stund, orkar inte med alla mer. Alla mig sjalv for tre manader sen, alla de jag aldrig blir. Gar ner mot floden, hittar en park jag aldrig markt forrut. kor ner fotterna i graset och forsvinner i tanken. Ser allt det som ar bra, vill inte slappa taget. Grater for vad jag kommer slappa, grater for att jag antligen ska fa komma hem. I sanning en motsagelsernas man.
Skulle behova nagon som sager att det ska vara sa har, att jag behovs annanstans. Ta mig med och sag att jag alltid maste finnas dar. De gor alla hela tiden men det gar inte in idag. Tararna faller anda. Asien faller ihop framfor mig, andas ut mig och gar vidare. Alla minnen fladdrar forbi och jag glorifierar allting. Allt ler mot mig fran det oandligt langt borta, fran igar. Thaitomas sammanfattar, jag har ingen vidare lust.
Kanske avslutar vi som vi inledde. Med en kall Singha i tystnad. Da av forundran, nu av saknad. Fan. Jag hatar avsked.