Blå havet viskar andas

Bara en dag kvar nu. Det är overkligt. Jag har inte förstått det, jag har inte packat. Jag är vilse och igår trodde jag att jag hade magsjuka.

Allt man gör nu för tiden är att ta avsked. Det är lite jobbigt. Jag är en sån som vill äta kakan men ändå ha den kvar. Jag vill åka till Thailand men jag skulle gärna ha alla mina vänner och kanske min familj där nere med. fast man är aldrig så populär som när man ska åka bort i vart fall. Alla vill hitta på något eller bara önska en lycka till. Det känns skönt. Även om man är less på att svara på alla frågor. Hoppas alla får budskapet jag sänt ut den senaste tiden, att email är i stort sett gott nog ett riktigt brev och att det är ofint att dö när vänner inte kan närvara på begravningen!

Allt gör man också för sista gången på ett tag. Det tänker man på. Att nu är det sista gången jag besöker det här stället. Tar ett litet avsked där också. Lite tyst i smyg. Så inte folk tror att man är galen eller självmordsbenägen. Jag är varken eller.

Tjaa.. nästa gång jag bloggar sitter jag nog i ett annat land. England eller Thailand är ännu osagt. Hejdå å,ä, ö i alla fall.

På tal om det måste jag få gå lös på våra nordiska bokstäver en sista gång (för att fylla det kommande hålrummet).

Å,Ä,Ö-fetish:

öäööööööööööööåååååååååååååååäääääääääääääääääääääääöåååååååååååååååöäääääääääääöö-öäääääääääääääääääääääåååååååååååååååååååååöääääääääääääääääåöööööööööööööööööåååå äääöäööäöäöäöåöäåääöääööääåååööääåöääåäöäåääöååä.

Såja.