Blå havet viskar andas

Ja då var man hemma efter en på ett ungefär tre dygn lång resa bort från civilisationen med Marko Tuomainen, Baas Persbrandt och Braenkpress. Ja det är de namn som skogen, eller Henrik, givit oss. Själv var jag Christoffer Robin. Den största pimpen i Sjumilaskogen. Men det visste jag ju redan, old school.

Resan började bra, halva priset på fiskeredskap gör kamrat Henrik uppspelt som ett litet barn och han investerar som aldrig förr. Sedan bär det ut på vägarna. Fort, fort går det. På en tjugofemma är vi i stostaden Luleå. Det rullar på, chaufför T är hungrig och har blivit utlovad mat i Överkalix. I Svartbyn sjunker humöret några grader. Det kan inte vara ofta polisen står efter en väg norr om Luleå, men denna dag gjorde de det. En hungrig fiskare går lätt i den fällan och vips var det körkortet borta och utbytt mot en bötlapp av en hånleende Gällivarepolis! Som tröst på såren bjuds den olycklige chauffören på en flottig kebabpizza i Överkalix city. Efter chaufförbyte så börjas det rätt fort spättas "bersa" i baksätet. Här ska dränkas sorger minsann.

Efter att byar med namn som Ansvar, Rödupp, Hoppet, Narken och Vaenvara susat förbi och man förundras över att det finns folk som bor så avsides så närmar vi oss målet. Sista inköpet i Tärendö och de flesta av våra fördomar mot Tornedalen fylls på femton minuter; Alla känner alla, närmaste automat i Pajala (44 km bort) och så har vi mannen i bilen. Mannen som förkroppsligar Tornedalen för oss. Upp mot Ica Torget glider han i sin gamla Saab i flanellskjorta och en skogsbolagskepa. Hela grejen hade inte varit någonting om det inte varit för musiken. Denna form av vad jag skulle tro är en tornedalsblandning av finsk polka och svenskt dansband sveper ut ur dörrarna som han givetvis lämnar öppna under sin inhandling (som säkert bestod av filmjölk och öl). Men vackert är det där uppe, älvar och små byar, så kalt men så slående vackert om jag får gå så långt.

Väl framme finns det inte så mycket att säga som låter bra i efterhand. Givetvis blir det rätt pubertalt, vulgärt och grabbigt. Det blir lätt så. Kan vara skönt att slippa alla humorbegränsningar som fok sätter. humor ska vara humor, även om det inte är kul. Se The Aristocrats så förstår ni. Det visar sig att Henke är en levande jukebox som sjunger en låt till alla teman, många skratt bev det. mycket bersa med, litet bastu, mycket vandrande och klättrande, en hel del fiske trots allt (dock ingen fisk att tala om) och massa annat mys.

Det är skönt att komma bort kan man lätt summera, slippa allt några dagar. Men inte ens så långt bort från allt slipper man den ruttna valspurt vi nu genomgår. Stora porträtt på Lars, Fredrik, Göran eller Maud eller vad dom nu kallar sig får en bara att vilja stanna ute i skogen och göra stora totempålar av sig själv. Det kommer nog det också. I sinom tid.

Väl hemma ska väl det stora vinprojektet som ska spränga Systembolaget tas upp, Frank Nu ska väl plockas upp. Många småprojekt i arbetslöshetens tecken. Krakow tar även form lite löst. i framsätet på Forden talades det om att göra hela resan till en Dogmafilm, soundtrack diskuteras redan. Jag tror att det kan bli någonting alldeles extraordinärt. Någonting banbrytande, revolutionerande. Allt det vi vill på samma gång. Att någon ska komma ihåg vad vi gjorde, skit i vad vi gör, ungefär.

Många bollar i luften, alldeles för få händer att fånga dom med känns det som.

Bilder av vårt fiskefänge kommer så småningom på Tomas fotogalleri, eller pixbox eller vad tomtarna kallar det (jävla teknik hit och dit, jävla skit!, ni vet) Han kallar sig själv Tompee hur som haver.