Städerna fördunklas av ett hat när vi bara skulle kunna ha försommar tillsammans
Jag närmar mig Landskrona och bland allt det som är ser jag bara rasister vinna billiga poänger. Vattentornet i stan ser ut som ett finger sträckt upp i luften för att känna vart åt vinden blåser. Över sundet ser jag Danmark, världens lyckligaste folk så länge de är arga på någon annan. När den norra avfarten mot Landskrona svävar förbi och en skylt leder mot Sjöbo är det därifrån vattentornet känner vindarna. Över det sommargasande sundet utan en ond vindpust medan magnoliaträden blommar i led och vindkraftverken ler medan de förtar sig måttligt.
Min homosexuella vän är beredd att offra HBT-frågan som ett magert lamm på de billiga poängernas altare bara för att återigen gå dit dumhetens vind blåser. Svenskheten ska räddas och det görs genom att peka ut en fiende, ett saboterande element. Minareter är inte vattentorn och sikten är ofta kort när man tror man har tagit ut kursen mot absolut lycka. Han åker österut, där hatet burit andra namn och höjt andra fanor i vinden, men alltid varit otvivelaktigt detsamma. Han vill vara med sina fränder, de han är beredd att offra för att bli av med en grupp han bara sett på tv och som han bara kan ge stereotyper till drag. Min vän ser inte sambandet med de rakade män som inte skulle behandla honom vänligt om de visste vad han gjorde på Kievs gator om nätterna, och den man med lila slips som förvivlat försöker förklara vad svenskhet är.
Dumheten tar sig så många uttryck. Bland vänner, bland landsmän och bland grannar. Men i den här frågan går det alltid hand i hand med hatet.
Jag närmar mig Båstad men jag kan inte vara arg. I det Sverige jag inte helt känner söker jag snarare svar och vill prata än jag orkar vara arg och skrika. Solen skiner och varje gård ser ut att dölja en välbevarad idyll. Jag vill att Jimmy Åkesson ska sitta där bredvid mig och en gång för alla berätta vad det är som är så samlande svenskt att vi måste förbjuda uppblandning av det. För ordet ras har enkelt suddats ut och förbytts mot kultur utan att någon från de brunleende har förklarat vad som ligger i det begreppet. Vasaloppet, midsommar och vacker natur. Javisst. Joakim Thåström, falafel eller respekt. Inte lika självklart. Vid ett lager i ett industriområde står tio Coca cola-lastbilar redo att fyllas. Jag ser min naiva vän framför mig, han höjer den lätta varianten av globaliseringens dryck mot sin mun och jag undrar vilka torn som är ok att förbise ifrån när Sverige ska bevaras. Så länge du inte förkunnar Muhammeds läror från dina torn tror jag att du även i Jimmy Åkesson och min naiva väns drömvärld kommer kunna bygga hur höga hamburger-M du vill.
Sverigedemokraterna går framåt och siktar på än mer makt i höst. Jag vill se andra ansikten framför mig när jag ser ut över Landskrona än mannen med den lila slipen. Då spelar det ingen roll vilken gud eller ickegud de tillber eller vilken mat de serverar till middag. För att de ska få känna sig som lika mycket landsmän som min homosexuella vän är jag beredd att att lägga upp Jimmy Åkessons unkna definition av svenskhet på offerbordet. Utan att tveka ska jag skicka den tillbaka till dåtiden, se upp mot den gassande solen och de rosa magnoliaträden och se ett lyckligt, om än hatfritt land breda ut sig.
Min homosexuella vän är beredd att offra HBT-frågan som ett magert lamm på de billiga poängernas altare bara för att återigen gå dit dumhetens vind blåser. Svenskheten ska räddas och det görs genom att peka ut en fiende, ett saboterande element. Minareter är inte vattentorn och sikten är ofta kort när man tror man har tagit ut kursen mot absolut lycka. Han åker österut, där hatet burit andra namn och höjt andra fanor i vinden, men alltid varit otvivelaktigt detsamma. Han vill vara med sina fränder, de han är beredd att offra för att bli av med en grupp han bara sett på tv och som han bara kan ge stereotyper till drag. Min vän ser inte sambandet med de rakade män som inte skulle behandla honom vänligt om de visste vad han gjorde på Kievs gator om nätterna, och den man med lila slips som förvivlat försöker förklara vad svenskhet är.
Dumheten tar sig så många uttryck. Bland vänner, bland landsmän och bland grannar. Men i den här frågan går det alltid hand i hand med hatet.
Jag närmar mig Båstad men jag kan inte vara arg. I det Sverige jag inte helt känner söker jag snarare svar och vill prata än jag orkar vara arg och skrika. Solen skiner och varje gård ser ut att dölja en välbevarad idyll. Jag vill att Jimmy Åkesson ska sitta där bredvid mig och en gång för alla berätta vad det är som är så samlande svenskt att vi måste förbjuda uppblandning av det. För ordet ras har enkelt suddats ut och förbytts mot kultur utan att någon från de brunleende har förklarat vad som ligger i det begreppet. Vasaloppet, midsommar och vacker natur. Javisst. Joakim Thåström, falafel eller respekt. Inte lika självklart. Vid ett lager i ett industriområde står tio Coca cola-lastbilar redo att fyllas. Jag ser min naiva vän framför mig, han höjer den lätta varianten av globaliseringens dryck mot sin mun och jag undrar vilka torn som är ok att förbise ifrån när Sverige ska bevaras. Så länge du inte förkunnar Muhammeds läror från dina torn tror jag att du även i Jimmy Åkesson och min naiva väns drömvärld kommer kunna bygga hur höga hamburger-M du vill.
Sverigedemokraterna går framåt och siktar på än mer makt i höst. Jag vill se andra ansikten framför mig när jag ser ut över Landskrona än mannen med den lila slipen. Då spelar det ingen roll vilken gud eller ickegud de tillber eller vilken mat de serverar till middag. För att de ska få känna sig som lika mycket landsmän som min homosexuella vän är jag beredd att att lägga upp Jimmy Åkessons unkna definition av svenskhet på offerbordet. Utan att tveka ska jag skicka den tillbaka till dåtiden, se upp mot den gassande solen och de rosa magnoliaträden och se ett lyckligt, om än hatfritt land breda ut sig.
Kommentarer
Trackback